Stina Gustafsson Stenberg, dotter till Elsa Gustafsson.
Hon föddes 1933 i byn Pirttiniemi, några kilometer söder om Korpilombolo i Pajala kommun. När hon var tio år gammal avled hennes mor och då Elsa var äldsta barnet i syskonskaran fick hon tidigt ta ett stort ansvar.
14 år gammal lämnade hon hemmet och flyttade till Korpilombolo för att arbeta som hembiträde. Efter det arbetade hon på en skola i Överkalix.
Hon kom till Luleå som 17-åring och arbetade bland annat på dåvarande hamncaféet, Bergströms bageris café i Luleå och även på NJA.
1966 tog hon anställning på Café Metropol som då ägdes av Ann Mickelsson, eller Fru Mickelsson som Elsa kallade henne. Efter en kort tid skulle caféet säljas och Elsa blev tillfrågad om hon ville ta över.
– Mamma sa: ”Jag ger det ett år – sedan får vi se”, berättar dottern Stina Gustafsson Stenberg.
Det blev några år till – nära nog 40.
Driver man ett café under så pass lång tid händer det så klart en del dråpligheter. Som till exempel den gången när en gäst hade beställt te.
Sin vana trogen drog Elsa tepåsen upp och ner några gånger innan hon ställde ner tekannan. Gästen tittade intresserat och frågade: ”Nappar det?”
En annan gång fick hon en rejäl utskällning av en av stammisarna, korvskivorna var för tunna. Mannen var väldigt upprörd och harangerna avlöste varandra. Elsa väntade och lät honom hålla på och när han tystnade sade hon med sitt lugn:
– Så, är du färdig nu?
Vid ett tillfälle, berättar dottern Stina, fick Elsa en gigantisk beställning. 1 000 smörgåsar skulle serveras till en midsommarfest på Brändön. Hela familjen engagerades och under natten tillverkades mackor på löpande band. För den som har sett det lilla köket på Metropol, cirka tio kvadratmeter, måste det betraktas som lite av en bedrift.
Åsa Wikström och Elsa Gustafsson i köket.
Hon var väldigt social och hjälpsam till sin personlighet – det satt aldrig fast.
– Hon sade aldrig nej om någon behövde hjälp. Det ordet fanns inte i hennes vokabulär. Hon tyckte väldigt mycket om människor. Hon älskade att träffa folk och surra lite, säger dottern Stina Gustafsson Stenberg.
Även om Metropol egentligen öppnade klockan 06.00 så låste hon upp dörren så fort hon var klar med morgonens bestyr. Ingen rast, ingen ro.
Ibland hängde det en lapp på dörren: ”Väck mig när du öppnar”.
Det var delar ur snösvängen som låg och sov i traktorn utanför i väntan på den efterlängtade frukosten.
– Då gick hon ut och knackade på dörrarna och väckte dem, säger Stina.
Metropol var som en fritidsgård för vuxna. Här samlades snösvängen, travgänget, hockeygrabbarna, IFK-gänget och även skolungdomar.
Många hade sin bestämda plats och var den upptagen blev det oroligt i lokalen. Oftast slutade det med att felsittaren helt sonika fick flytta på sig.
Stammisarna åt och drack för det mesta samma sak och behövde inte säga någonting, förutom ett hej, när de kom. De bara satte sig så kom Elsa ut med fikat.
Ofta var det en korv- och äggmacka. Och även om receptet är relativt enkelt, falukorvskivor och stekta ägg på en tekaka, så var det något som gjorde att den var speciell. Förmodligen lika delar skicklighet och det faktum Elsa Gustafsson älskade sitt arbete.
– Det går inte att få den att smaka likadant som den gjorde där, säger svärsonen Patrik Stenberg.
Kokkaffet – det var något speciellt även med det. Alltid lika gott. Måhända ligger förklaringen i den hemlighet som Elsa ruvade på under alla år – hon blandade två olika märken. Vilka sorter och i vilka proportioner är det ingen som vet.
Den som var välkänd betalade när fikasessionen var över. Andra fick betala direkt vid servering. För det var bordsservering som gällde på Metropol. På kvittot fanns posten ”Serveringsavgift”.
Värd varenda krona. Kaffet serverades ur en liten kanna som hälldes upp i koppen vid bordet. Innehållet räckte även till en påtår.
Att försöka betala med kort var bara att glömma. Det var kontanter som gällde.
Utbudet förändrades inte så mycket genom åren men ibland tillkom det någon nymodighet.
Vid en utlandssemester på Cypern, vilket för övrigt var något som hon tyckte mycket om, blev hon inspirerad av de grillade smörgåsarna som serverades där. Vid hemkomsten införde hon grillade mackor på menyn.
2005 lämnade Elsa över stafettpinnen till systerdottern Åsa Wikström som fortsatte att driva caféet i drygt tio år.
I en intervju i Norrbottens-Kuriren berättade Elsa:
– Jag pensionerar mig inte nu. Jag kallar mig hellre för friherrinna, det låter bättre.
Då var hon 72 år.
– Hon har alltid tyckt att hon hade världens bästa jobb, säger Stina.
Efter att ha ramlat hemma i villan på Mjölkudden bodde Elsa de sista åren i en servicelägenhet.
Hon hann med att fira sin 90-årsdag i december i fjol och hon ville att det skulle vara ett stort kalas. Givetvis med smörgåstårta.
Elsa Gustafsson somnade lugnt och stilla in den 22 maj.
Metropol hade sina stamgäster. Många av dem finns inte längre ibland oss. Men finns det en himmel så vet vi vem som bjuder på morgonkaffet.