Interiörbild från Metropol anno 2015.
Härförleden var jag med dottern på ett av stadens caféer. Vi tänkte ta en snabbfika som belöning efter stressigt julklappsinköp.
Men.
En dricka kostade 37 kronor, en kaffe 40 kronor, en bulle 40 och en kaka 30 kronor. Är det vettigt att betala 120 kronor för en dricka, en kopp kaffe och en bulle? Plus 70 kronor för dotterns fika, närapå 200 kronor för en snabbfika! Hade frun och sonen varit med hade det landat på runda slängar 400 kronor. En redan ansträngd decemberekonomi fick surgubben att vända på klacken.
Nu när det är konstaterat att jag befinner mig i gränslandet till att vara gubbe så får jag slänga mig med uttryck som: "Det var bättre förr". "När jag var ung". "Det var tider det" och så vidare.
I vissa fall var det verkligen bättre förr. Som till exempel caféhäng.
Min cafésittarperiod började på slutet av 1980-talet i samband med att jag hade börjat att dricka kaffe – och röka cigaretter. För att vara exakt var detta 1988 – den bästa sommaren som Luleå någonsin har skådat.
Stammishaket blev Café Metropol. På den tiden ett äkta arbetarfik. Inredningen var allt annat än flashig och väggarna pryddes av Luleå hockeys lagfoton. För varje år kom en ny tavla upp. I övrigt hände inte så mycket genom åren.
Metro, som vi kallade det, hade inte kvällsöppet. Det slog upp portarna tidigt på morgonen, redan klockan 06.00 och stängde på eftermiddagen. Vi var många stammisar.
Här fanns travgubbarna. Tipsgänget på lördagarna. Taxichaffisarna. Snösvängen. Hockey- och fotbollsgrabbarna. Jansson – en lång man som jobbade åt kommunen.
Och Staffan Derby – ett Luleåhockeyälskande original som var en välkänd profil i Luleå. Han hade sin plats i Delfinen, där hjälmen alltid var på och kaffetermosen alltid var med. "Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt", var en återkommande fras när det blev diskussion.
Jag kan fortfarande höra hans röst i huvudet, han beställde nästan alltid samma sak: "Hej, hej Elsa! En kaffe och en mazarin."
Alla var de där.
Kaffet serverades i små rostfria kannor. I mitten är en korg som kunder
En ostmacka och en kaffe kostade 17 kronor. Kaffet var givetvis kokkaffe och serverades i en liten kanna i rostfritt stål, där det även rymdes en påtår. De tre kronor man fick tillbaka åkte allt som oftast ned i lokalens flipperspel.
17 kronor 1989 motsvarar 36,50 i dagens penningvärde, enligt Statistiska centralbyrån. Det får man knappt en kopp kaffe för i dag.
I priset var en serveringsavgift på 1 krona och några ören inkluderad – här beställde man vid disken och blev serverad vid bordet. Ofta av caféinnehavaren Elsa Gustafsson.
Hon tog över verksamheten 1966, efter att ha varit anställd i två veckor. Här skulle hon vara kvar i 39 år.
Sittningarna blev ibland långa. Som kyrkan mitt i byn stod flipperspelet, högljudd förströelse när papperstidningen var läst och korsordet löst. Detta var före mobiltelefonernas tid – nu är förströelsen bara en scrolltumme bort.
Det röktes flitigt i lokalen och ibland var det rena Lützendimman där inne. Under tidigt 2000-tal kom ett dekret från regeringen om att alla serveringslokaler skulle ha en rökfri sektion. Dessa regler gällde såklart även Metropol. Det blev lite löjligt. Lokalen var inte mycket större än ett normalstort vardagsrum, men från och med 2002 var ena halvan i alla fall rökfri.
Efter nära 40 år av passiv rökning, i princip dagligen, skulle man kunna tro att det satt sina spår i lungorna. Men icke.
– Nej hon hade inget fel på lungorna, inte någonting, säger systerdottern Åsa Wikström.
Tre år senare, 2005, kom lagen om totalt rökförbud. Och samma år valde Elsa att sälja caféet.
Åsa Wikström, då Ohlsson, och Elsa Gustafsson när caféet bytte ägare 2005.
Och då var det just systerdottern Åsa som tog över ruljansen. För henne behövdes det ingen längre inskolning. Caféet hade sedan länge varit hennes andra hem och arbetsplats.
– Jag var där i 27 år och ägde det i 12, säger Åsa Wikström.
Metropol var även som ett andra hem för många av gästerna – och en andra familj.
– Det var många som sade att det skulle åka till "Elsarinnan", säger Åsa och skrattar.
Varje lucia bjöd Elsa alla kunder på fikat som de beställde. En tradition som Åsa fortsatte med.
– Elsa sade att även om du förlorar på det den dagen så är det värt det och det var det. Alla var så tacksamma, berättar Åsa.
Åsa Wikström och Elsa Gustafsson i det lilla köket 2005.
När Åsa Wikström tog över var hon den fjärde ägaren sedan caféet startade 1923.
– Det var en härlig tid och gästerna blev nästan som en familj. Mot slutet var det till 99 procent stamgäster och mestadels män, säger Åsa.
Hon har sparat en hel del saker från tiden som caféägare. Bland annat den stora kaffepannan som rymmer tio liter. Bra att ha om det kommer gäster.
– Jag har kvar mycket grejer. Det är mycket nostalgi, säger hon.
Saknar du Metropoltiden?
– Både ja och nej. Men jag vet inte om vi hade överlevt pandemin, konstaterar hon.
Café Metropol så som det såg ut 2015.
Samma namn men ny meny.
Sedan 2016 är det nya ägare och nya tider. Lagfotografierna på väggarna är utbytta mot mer medelhavsinspirerade detaljer. Det är inte mycket som påminner om svunna tider. Nu är det mer en restaurang än ett café.
Men en sak finns kvar – korv- och äggmackan. Metropols storsäljare som många Luleåbor har mumsat i sig genom åren.
Jodå, mycket riktigt, i menyn återfinns den gamla klassikern.
– Metropol special heter den nu. Den är en tradition och får inte försvinna, säger Mehmet Tekin som driver Café Metropol i dag.
Än i dag kommer folk in och frågar efter den gamla klassikern.
– Några kommer bara för den. De har hört att folk har pratat om den och vill testa, säger han.
I dag kostar den 129 kronor – 1988 kostade den kring 20 kronor.
– Det är andra tider nu, konstaterar Mehmet Teskin med ett skratt.
Mehmet Tekin.
Jag har inte träffat Elsa sedan den dagen som hon lämnade över stafettpinnen till Åsa. Då köpte jag henne en blomma och tackade för alla smörgåsar genom åren, i jorden stack jag ner en osthyvel.
Elsa är i dag 90 år och åldern har tagit ut sin rätt. Det blir inget samtal om gamla tider. Men minnena lever kvar.