Det är en spridd sedvänja att män ska ikläda sig tyska lederhosen under festligheten Oktoberfest. På bilden till vänster syns familjen med mamma Sara Jamaldine, Joshua, Helena, Jediel och Jeannick.
På bilden står han i klädd tyska läderbyxor, som är ett vanligt förekommande klädesplagg under den stora ölfestivalen Oktoberfest.
Efter två år i miljonstaden München gör Amri Jean sitt bästa för att acklimatisera sig till en ny miljö.
– Under Oktoberfest bestämde vi i personalen att bjuda våra äldre på underhållning. Jag har tidigare arbetat som pianolärare i Mocambique och kan spela några gamla tyska "lieden". Det blev uppskattat.
I dag lever familjen Jean tillsammans i en containerstadsdel som är avsett för asylsökande. Bostaden består av ett enda rum, där barnen sover tillsammans.
Amri Jean har lyckats skaffa sig ett arbete som undersköterska på ett äldreboende i München. På bilden till höger syns familjen utanför katedralen på Marienplatz. Familjen är sedan många år tillbaka anslutna till den kristna tron.
Familjens nytillskott Eloá föddes i mars i år. De övriga barnen Jean har haft svårigheter att finna sig till rätta i sitt nya hemland.
Amri Jean är född tutsier och tillhörde en minoritet i Demokratiska republiken Kongo. Det har nu gått två år sedan han med sin familj lämnade Sverige. En fyra år lång kamp för att få bygga upp en trygg tillvaro slutade i en flykt i hemlighet.
– Vi hade inget val, men fick en fantastisk hjälp av våra svenska vänner. Sverige ville utvisa oss till Mocambique utan att ta reda på vad som händer efter att vi landat. Vi ville inte riskera att bli deporterade till Kongo, för där finns en risk att vi kan hamna i en krigszon och utsättas för etnisk förföljelse.
Flykten blev dramatisk. När familjen klev i land i tyska Rostock förlorade Amri Jean, som bar på bagage och barnvagn, sin familj ur sikte. Det skulle ta en månad innan familjen återförenades.
I Tyskland placeras asylsökande i olika delar av landet, de av kongolesisk börd hamnar i Bayern.
– I dag lever vi i en container, allihopa i samma rum. I Tyskland får inte en asylsökande ansöka om en egen lägenhet. Jag har frågat. De vill att vi ska bo i en stadsdel av containrar, där vi delar kök och toalett med 30-50 personer. Min dotter Helena brukar fråga mig när vi får flytta tillbaka till Luleå. Det är jobbiga frågor att svara på.
För två år sedan uppmärksammade Norrbottens-Kuriren fallet Amri Jean, där Migrationsverket tog beslut om utvisning trots att han hade fast tjänst på Luleå kommun och arbetade inom ett bristyrke. Familjen valde att fly från Sverige innan utvisningsbeslutet verkställdes.
Amri Jean lever fortfarande under ett ständigt hot om utvisning, även om han försöker bygga upp en ny tillvaro i Tyskland för sin familj. "Om vi skulle få en möjlighet att återvända till Luleå skulle vi inte tveka. Det vore ett mirakel", säger Amri Jean.
Under vårt samtal dyker det återkommande upp tyska ord och fraser. Numera känns tyska språket mer naturligt. Det tog Amri Jean sex månader att lära sig språket tillräckligt bra för att kunna söka arbete.
I dag arbetar han heltid på ett äldreboende, samma typ av arbete som han tidigare hade på Sundsgården i Luleå.
– Jag vill inte leva på socialhjälp. Jag är tacksam mot Luleå kommun som bekostade min utbildning till undersköterska. Det fick kommunen inget för, men det kom till nytta för det gav mig större möjligheter att få ett jobb.
När samtalet kommer in på fembarnsfamiljen blir rösten grumlig. Sexåriga Helena och fyraårige Joshua är födda i Luleå. Amri Jean berättar om sonen Jediel som inte vill gå i skola. Storasyster Jeannick är också deprimerad. Hon har visserligen lärt sig tyska, men saknar sina vänner i Luleå och Boden.
I mars utökades familjen med Eloá, som är ett gammalt hebreiskt namn.
– Eloá betyder gudinna. Det är en tjej som inte låter sig besegras av vilka än omständigheter hon hamnar i.
Han berättar om hur hårt familjen kämpat för att få stanna i Europa. I september hoppas han att få inleda studier för att bli sjuksköterska, men hela tiden finns hotet om deportation kvar.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag vet inte vad som kommer att hända. I Tyskland säger de att Sverige har beslutat att vi ska deporteras och att de måste följa reglerna i EU. Vi har överklagat ett nej till uppehållstillstånd, men jag vet inte när nästa dom faller. Det kan ta tre år eller kanske ske i nästa vecka.
Vad tänker du om Sverige?
– Det känns om vårt hem. Barnen älskar Luleå. Om vi skulle få en möjlighet att återvända skulle vi inte tveka. Det vore ett mirakel.