Familjen sitter uppradade i en svart hörnsoffa som står mitt i vardagsrummet. Väggarna är kala.
Amri Jean uttrycker tacksamhet mot Luleå kommun och mot Lulebo. Han har stått i bostadskö i över ett år. Nu har familjen äntligen fått mer utrymme till barnen.
Mitt i glädjen finns ett överhängande hot. På tisdag ska familjen få besked om framtiden.
– Jag vet inte vad som ska hända. Kommer vi att fängslas? Blir vi utvisade? Man slutar att sova och livet blir jättesvårt.
Amri Jeans historia är kantat av mord, förföljelse och dödshot. Det handlar om ett liv på flykt undan förtrycket i Demokratiska republiken Kongo.
I 20 år har krig och konflikter orsakat fattigdom och ett enormt mänskligt lidande i Kongo. Det är dokumenterat att regeringsstyrkor och beväpnad milis utsatt befolkningen för fruktansvärda övergrepp.
Så sent som i november 2021 rapporterar FN-organet UNJHRO att närmare 400 personer inom en månad fallit offer för utomrättsliga avrättningar i flera provinser, bland annat i Sydkivu där Amri Jeans föräldrahem en gång fanns.
– Jag flydde när jag var 20 år. Milis kom till vårt hem mitt i natten. Min pappa gav uniformerna alla våra pengar för att de skulle skona min mamma och mina bröder. De dödade min pappa som varit kritisk mot regimen och lämnade mig skadad på marken.
Likt många andra kongoleser flydde han till fots, först till grannlandet Ruanda och senare Tanzania. Livet i flyktinglägren är inte lätt. Som tutsier hotades han av både landsmän som kräver stöd i det pågående kriget och fiender.
Det senaste livstecknet från mamman var att hon söker asyl i Uganda.
I Moçambique valde Amri att självmant lämna flyktinglägret. Med stöd av en pastor lyckades han bygga upp en tillvaro i huvudstaden Maputo som tolk, språklärare, pianolärare och banktjänsteman.
– Jag har aldrig tyckt om att sitta och vänta att någon ska ge mat till dig och din familj. Det är bra att kunna försörja sin familj. Så har jag alltid tänkt. Om man vill tillhöra ett land då måste man vara beredd att bygga landet.
2010 gifte han sig med Sara Jamaldine och parets första barn Jeanick föddes. Det borde ha varit en lycklig tid, men Amri Jean hämtades från sitt hem och utsattes för nya dödshot och tortyr.
– Med hjälp av pastor Louis Balziga kunde vi fly till Sydafrika och därifrån vidare till Frankrike. Men vi kände oss inte trygga, för våra sista besparingar köpte vi bussbiljetter till Sverige, berättar Amri Jean på klanderfri svenska utan brytning.
Familjen har bott i Norrbotten i fyra år. Fyraåriga Helena och snart tvåårige Joshua är födda här och går på dagis för att mamma ska kunna arbeta som hotellstäderska och reklamutdelare. De äldre barnen går på Östra skolan och har matematik som sitt favoritämne.
Efter att några kortare vikariat lyckades han få en tills vidare anställning på Sundsgården, som är ett av Luleås vård- och omsorgsboende. Närmaste chefen heter Martin Engkvist.
– Luleå kommun har investerat i Amri Jean. Via statsbidrag, det så kallade äldreomsorgslyftet, kunde vi erbjuda honom en möjlighet att studera på halvtid med bibehållen lön. Undersköterskor är ett bristyrke i Luleå. Amri har fått flera egna ansvarsområden av betydande art på avdelningen. Vi har nytta av hans språkkompetens för numera får vi in brukare med olika kulturella bakgrunder.
Amri Jeans ansikte lyser upp när han börjar sjunga Trio med Bumbas svensktoppshit "Man ska leva för varandra och ta vara på den tid man har".
Barnen återvänder leende till vardagsrummet för att se vad som händer.
– Jag har upptäckt att om vi spelar gammal musik då blir de gamla glada. Ibland när jag kommer till jobbet och ser att någon är nedstämd då brukar jag fråga: Ska jag doppa dig i choklad?.
Han börjar sjunga Snoddas signaturmelodi. "Jag var ung en gång för länge sedan, en flottare med färg..." När refrängen med "hadderian haddera" lägger elegant han till "jag ska doppa dig i chokla´".
– De äldre brukar fråga: "Hur kan du den där låten? Är du från Sverige?" Men jag har lärt mig gamla svenska låtar för att kunna göra dem glada. Musik är den bästa medicinen som jag kan ge dem. Det ger positiv energi.
För ett ögonblick är orosmolnen borta, men stunden varar inte länge. Migrationsverket har beslutat att familjen ska utvisas till Moçambique, trots att det är bara fru Sara Jamaldine som äger ett sådant pass.
Amri Jean har kongolesiskt pass, liksom alla barnen.
I sin dom konstaterar Migrationsverket att Amri Jean inte kan återvända till krigets Kongo, men hävdar samtidigt att han borde vara medborgare i Moçambique (se annan artikel). Trots att det inte är tillåtet med dubbelt medborgarskap i varken Kongo eller grannlandet Moçambique.
Amri Jean säger sig vara tacksam för all hjälp som familjen fått från Pingstkyrkan.
– Jag har kämpat så mycket. Under coronan har jag ställt upp varje gång som min arbetsgivare har ringt. Jag har arbetat många dagar i sträck, men ångrar inget. Jag är glad för att ha kunnat hjälpa till, men det är svårt när man får höra att "nej, nu har vi inte längre plats för dig och din familj".
Vad tänker du om framtiden?
– Det är ingenting som jag orkar tänka på. I framtiden skulle jag vilja fortsätta jobba i Luleå kommun och se mina barn växa upp. Jag skulle vilja att mina barn fick möjlighet till en bra framtid, bättre än vad jag och min fru fått. Det är min dröm.