Susanne Fahlesson saknar långsiktighet och arbetsro i skolan.
"Under årens lopp har jag förutom att undervisa gjort orosanmälningar till socialförvaltningen, haft polisens insatsstyrka på skolgården, åkt ambulans med skadade elever, pushat elever som tappat tron på sig själva samt tröstat ledsna och förtvivlade vårdnadshavare. Har de senaste åren varje vecka fått ta emot den frustration dagens barn bär på.
Jag och mina kollegor har blivit kallade horor, fått utstå slag, sparkar och hot, blivit bitna och spottad på. Att vi inte kunnat planera vår undervisning, ta rast, gå på toaletten eller äta lunch utan att bli avbrutna ska vi inte tala om. Det är alltmer tydligt att undervisning inte är vår huvudsyssla.
Att de som är vid makten inte lyssnar på oss som arbetar i skolan då vi berättar om att vår framtid – barnen och ungdomarna– inte får den utbildning de har rätt till och förtjänar gör inte arbetet lättare precis."
Så börjar insändaren som hon skrev.
– Det är många kollegor som har sagt till mig att de känner igen sig, berättar hon.
Susanne Fahlesson är utbildad matte- och no-lärare i årskurs 4–9 och har byggt på med en utbildning till specialpedagog. Under hennes år i skolan har hon upplevt en rad politiska reformer, påbud som har kommit uppifrån som de har behövt förhålla sig till och som har gett stora konsekvenser i arbetet.
– Det har varit olika politiska vindar som blåst och det har svängt flera gånger, beroende på vem som regerar.
Friskolereformen är ett exempel på något som har gett negativa konsekvenser menar hon.
– Vi i den kommunala skolan får inte välja våra elever utan har de elever vi har, medan friskolan kan göra det, vilket har lett till att vi har fått en större andel elever med särskilda behov, samtidigt som resurserna inte har anpassats efter det.
Flera politiska reformer har gjort att lärarna gång på gång måste ändra sitt arbetssätt berättar Susanne Fahlesson.
Ett annat exempel är hur man tar emot nyanlända.
– Tidigare fanns det en mottagningsskola där eleverna först fick lära sig grunderna i svenska. Den togs bort och i stället får de börja direkt i en vanlig klass.
Ett tredje exempel är att barn med höggradig autism inte längre får gå i anpassad grundskola, det som tidigare kallades särskola.
– Nu går de barnen hos oss, trots att många lärare inte har kompetens att undervisa dem och att vi inte har lokaler med lugn och ro som de kan gå undan i när de behöver.
Ytterligare en sak hon vill lyfta är att det har införts betyg redan från årskurs 6 och kraven för godkänt är höga.
– Det finns elever som inte når upp till målen fast det har kämpat och kämpat. De får ett F och tänker "Jag är sämst" och så ger de upp. Då har vi förlorat en elev som skulle kunna utbilda sig och bidra med massor i arbetslivet, men vi stänger dörren.
Susanne Fahlesson har arbetat 23 år inom skolan. Nu funderar hon allvarligt på att sluta.
Hon har förståelse för att samhället förändras och skolan med den, men saknar arbetsron och möjligheten att arbeta långsiktigt när det hela tiden kommer nya politiker till makten som vill sätta sin egen prägel på skolan.
– Alla ska tycka och bry sig om vad som försiggår i skolan. Alla har ju själva gått i skolan och tycker att de kan den, men deras kunskap är inte alltid relevant här och nu. I stället borde man lyssna på oss som jobbar i skolan.
Till råga på allt upplever hon att man vill kontrollera att lärarna utför sina jobb.
– Det har blivit så många nationella prov så vi vet inte hur vi ska hinna med undervisningen. Prov efter prov för att man ska hålla koll på vad eleverna kan. Det är som att man inte litar på lärarna. Men vi lärare har koll, vi vet vad våra elever kan och vad de behöver.
Andra skillnader i dag är allt som rör sig i den digitala världen och på sociala medier och konkurrerar om elevernas uppmärksamhet. Dessutom är det många barn som mår dåligt på olika sätt.
– Det är tufft. Vi försöker ta hand om dem så gott vi kan, men vi är ju en skola, inte en vårdinrättning.
Desto viktigare är det, tycker hon, att samarbetet mellan skolan, regionen, sjukvården, socialtjänsten fungerar och att politikerna lyssnar på behoven. Men här fallerar det också.
Susanne Fahlesson skrev en insändare när hon fick nog av skolan. Nu känns det lite lättare igen. "Helst vill jag fortsätta som lärare".
När hon skrev insändaren hade hon bestämt sig för att säga upp sig. Nu söker hon nytt jobb och funderar även på att börja studera. Men än har hon inte tagit steget.
– Att få skriva av sig gjorde att tyngden lättade från mina axlar. Jag insåg att jag har ett val att sluta om jag vill. Men egentligen vill jag inte sluta. Jag tycker att lärare är det bästa jobb man kan ha. Jag vill bara att förutsättningarna ska bli bättre och att beslutsfattarna ska börja samarbeta med oss och lyssna på oss.