Tre veckor kvar till skolstart inser jag att det kanske är nu som det är dags för mig söka nytt arbete. Den bransch, nämligen skolan, där jag drygt 20 år arbetat i är inte längre i utveckling utan avveckling.
Åren som lärare och specialpedagog har varit roliga, intressanta, givande och lärorika men också frustrerande, otillfredsställande och otroligt intensiva. Jag har försökt göra mitt bästa för elever, vårdnadshavare och kollegor.
Under årens lopp har jag förutom att undervisa gjort orosanmälningar till socialförvaltningen, haft polisens insatsstyrka på skolgården, åkt ambulans med skadade elever, pushat elever som tappat tron på sig själva samt tröstat ledsna och förtvivlade vårdnadshavare. Har de senaste åren varje vecka fått ta emot den frustration dagens barn bär på.
Jag och mina kollegor har blivit kallade horor, fått utstå slag, sparkar och hot, blivit bitna och spottad på. Att vi inte kunnat planera vår undervisning, ta rast, gå på toaletten eller äta lunch utan att bli avbrutna ska vi inte tala om.
Det är alltmer tydligt att undervisning inte är vår huvudsyssla. Att de som är vid makten inte lyssnar på oss som arbetar i skolan då vi berättar om att vår framtid – barnen och ungdomarna– inte får den utbildning de har rätt till och förtjänar gör inte arbetet lättare precis.
Då jag påtalat bristerna i arbetsmiljön för min arbetsgivare har jag fått till svar att arbetssituationen tyvärr ser likadan ut på många skolor, som om det vore någon tröst!?
Nästan alltid efter en arbetsdag kommer jag hem helt slut, med en känsla av att inte räcka till. Den samvetsstressen leder till att jag och flera kollegor tyvärr drabbats av stressrelaterade sjukdomar och inte sett någon annan utväg än att sjukskriva oss för att orka med våra egna familjer.
Att bara överleva inte är tillräckligt för mig längre, jag vill kunna leva mitt liv fullt ut! Jag vill umgås med familj och vänner, skaffa mig ha en hobby, träna regelbundet och läsa skönlitterära böcker eller varför inte se på Netflix?
Jag minns då min son, ungefär sju år gammal sa till mig: mamma, jag kommer aldrig någonsin att välja att bli lärare. Varför det, frågade jag, samtidigt som jag snabbt försökte berätta alla positiva saker med mitt arbete.
Hans svar till mig var för att ni lärare jobbar ju hela tiden! Tyvärr hade han rätt, hur många nätter har jag inte legat vaken och försökt lösa arbetsrelaterade problem? Hur tankarna på hur jag ska lösa nästa arbetsdag ständigt snurrat i mitt huvud. Då jag sökte läkare för mina problem med sömnen fick till svar av läkaren att något piller mot dålig arbetsmiljö inte fanns att skriva ut.
Det är först nu när jag haft semester mer än en månad som jag hunnit med att känna att jag nog inte klarar att gå tillbaka till jobbet om några veckor. Att återigen bli inkastad i samma dåliga arbetsförhållanden och att det kostar mig mer än det smakar. Då återstår bara frågan vad jag ska arbeta med i stället.
Till alla eventuellt blivande arbetsgivare vill jag berätta att här finns en snart 50-årig kvinna med sju års universitetsstudier, fler högskolepoäng än genomsnittet och likt en cirkusartist kan jag jonglera med många bollar samtidigt.
Avslutningsvis vill jag be mina elever och kollegor om förlåtelse, men nu har jag fått nog! Är ledsen att behöva lämna er i sticket. Om jag ska orka arbeta de 15 år som är kvar till pension får jag helt enkelt se mig besegrad, fast det känns som ett nederlag att inte längre palla att fortsätta ingå i skolans värld.
Tack till dig som läste denna text, det gjorde tyvärr inte de flesta av mina elever för tålamodet att läsa längre texter har eleverna inte längre.