Det började som en känsla av vanlig magsjuka men slutade i respirator. Under en och en halv vecka svävade Tiina Vesala mellan liv och död.
– Jag googlade symtomen för vinterkräksjuka och de stämde in på mig. Det stod att det skulle gå över på tre dygn så jag tänkte att det bara var att bita ihop och stå ut, säger hon.
Vad hon inte visste var att hon hade drabbats av sepsis, eller blodförgiftning som det också kallas. Ett tillstånd som kan vara livshotande om behandling inte påbörjas i tid.
Hon bet ihop men om det inte hade varit för hennes bästa vän Anna hade hon kanske inte levt i dag. Tiina hade varit tydlig med att varken hennes söner eller Anna skulle komma hem till henne för att undvika att bli smittade. Men de talas vid över telefon varje dag, så även denna dag i mitten av december förra året.
– Hon hörde att jag knappt fick fram orden och då förstod jag själv att det här är inte som det ska vara.
Vännen insåg att hon behövde vård– och det snabbt.
– Där tog hon över. Anna förstod att jag var i ett dåligt skick och ringde till mina söner.
Hon ringde även till akuten i Kalix och meddelade att Tiina var på väg in. Tillståndet försämrades snabbt och i efterhand har Tiina fått veta att det handlade om timmar.
– Jag kommer inte ihåg något från akuten i Kalix. Redan då var jag ganska borta.
På akuten togs prover och värdena visade att det var allvarligt. I samma veva fick hon oerhörda magsmärtor och läkarna beslutade att hon skulle förflyttas med ambulans till Sunderby sjukhus i Luleå.
Hennes sista minnesbild är från ambulansen, där hennes son sitter vid hennes sida. Efter det är det blankt.
Eftersom proverna visade att hon hade en infektion i kroppen påbörjades behandling med antibiotika direkt när hon kom fram till Sunderbyn. Då visste de inte att hon hade sepsis som dessutom var långt framskriden.
– Dels hade det förvärrats av mig själv eftersom jag hade bitit ihop och för att jag inte hade rätt kunskap.
Att hon ställer upp på att bli intervjuad beror mycket på att hon vill sprida kunskap om sepsis.
– Jag är allmänbildad och läser mycket men jag hade inte kunskap om detta. Om någon läser om detta och får mer kunskap om sepsis blir jag jätteglad.
Tillståndet försämrades snabbt för Tiina och hon sövdes och lades i respirator.
– Då har kroppen fullt fokus på att jobba mot bakterien. När jag var vaken så yrade jag och förstod inte allvaret. Jag var inte mig själv – bakterien hade tagit över.
Läkarna var osäkra på om hon skulle klara sig och en lång tid av ovisshet väntade för hennes anhöriga.
– Det var tufft för mina tre barn och min vän Anna som hade kommit från Boden samt även för andra närstående. Läkarna sade det rakt ut, att det såg väldigt illa ut och att bakterien hade tagit över vartenda organ. Så det var ett tufft läge, säger Tiina.
Även fast hon var nedsövd kunde hon höra och känna närheten av sina anhöriga som fanns på runtomkring henne under tiden hon låg i respirator.
– Jag var inte vaken men ändå medvetande. Jag tror att det är viktigt att anhöriga är närvarande och pratar, trots att personen kanske ligger i koma eller är nedsövd. Någonstans har vi en förmåga att ta emot och jag är helt övertygad att det gav energi till min kropp, säger hon.
Tack vare att Tiina hade en god grundfysik och frisk i övrigt orkade kroppen, med hjälp av antibiotikan, bekämpa bakterierna och några dagar före nyårsafton väcktes hon.
– Jag vaknar upp och kan bara röra huvudet. Övriga kroppsdelar är tunga som bly. Det enda jag fick veta var att mina anhöriga var på väg men inget annat. Jag visste inte vad jag hade drabbats av eller hur länge jag hade legat och jag kände mig väldigt utelämnad, jag hade behövt någon som berättade för mig vad som hade hänt, säger hon.
Hon frågade en sjuksköterska om hon kunde få sin telefon för att ringa till barnen men kroppen var så svag att hon inte orkade lyfta upp den.
– Jag undrade om det verkligen var min telefon, den var tung som en tegelsten.
Efter en stund fick hon med hjälp av en sköterska kontakt med sönerna som var på väg från Kalix till Sunderbyn tillsammans med dottern som kommit från Stockholm.
– Och när de kom… Alltså, den känslan lever jag på resten av mitt liv, säger hon.
– Jag har egentligen tre saker att tacka för att jag lever. Vården, mina nära och att jag är frisk i grunden.
Hon blev kvar på sjukhuset i drygt en månad. Även om hon var fri från sepsis så fanns det kvar en infektion i kroppen som inte ville ge med sig. Och orken fanns inte riktigt där heller.
Hon är fortfarande sjukskriven men det går åt rätt håll. Mentalt är hon tillbaka till den gamla Tiina, som hon var före sjukdomen, men styrkan i kroppen finns inte riktigt där än.
– Till exempel har jag svårt att öppna tunga dörrar. Funktionen finns där men inte styrkan. Sakta men säkert går det åt rätt håll, säger hon.
Till vardags arbetar Tiina Vesala som rektor inom förskolan i Kalix och hon längtar tillbaka till arbetet. Men det gäller att skynda långsamt.
– Den dagen som jag går tillbaka till jobbet ska jag fira. Jag trivs med mitt jobb men jag får inte vara för ivrig, säger hon.
Antalet fall av invasiva grupp A-streptokocker, som kan orsaka sepsis, ökar i Norrbotten. För tre år sedan registrerades ett fall – förra året 18. I år har hittills 10 fall upptäckts.
– Det verkar som om det finns en stam som är i större omlopp än vi befarat. Det drabbar ofta unga människor, säger smittskyddsläkaren Anders Nystedt
Cirka 17 procent av dem som drabbad av sepsis avlider. Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister dog drygt 860 svenskar till följd av sepsis under 2021.
Men enligt infektionsläkaren Kristoffer Strålin, forskare vid Karolinska Institutets institution för medicin, Huddinge, är det en kraftigt felvisande siffra.
– Det här är ett av många problem kring sepsis. När journalister och politiker lutar sig mot Socialstyrelsens siffror får de en felaktig bild av hur allvarlig och vanlig den här sjukdomen är, säger han till tidningen Medicinsk Vetenskap.
Enligt tidningen uppstår felet när läkare av gammal vana anger den infektionssjukdom, till exempel lunginflammation, som utlöst sepsisen som dödsorsak eller diagnos.