Mina skolavslutningar var bara undantagsvis i kyrkan, men en gång var vi där i alla fall, för jag minns att morfar Ludde satt i kyrkbänken. Nedför hans kinder rann det tårar såg jag förvånat. Jag kommer inte ihåg om jag frågade varför han grät, men minnet av förvåningen är kvar. Det var ju sommarlov, vad fanns det då att sörja?
Nu vet jag bättre vilka känslor som denna dag river upp.
Jag är i och för sig en som grinar till allt. I mitt tidigare arbete som fotograf har själva kameran varit en sköld för att dölja mina tårar, när barn sjungit, dansat, spelat teater, vid skridskouppvisningar, skoltävlingar och annat involverande barn i olika åldrar. För att inte tala om hur mycket jag bölar till olika tv-program.
Värst är i alla fall skolavslutningar – det är något jag älskar att röras av. Jag förstår att kan verka lite överkänsligt att inte kunna hålla rösten i ordning när jag intervjuar nyblivna studenter eller deras mormödrar. Men jag lockas dit och har förmånen att kunna vara med år efter år tack vare mitt yrke –ser ni en reporter med näsduken i högsta hugg så ber jag om överseende.
Vid en skolavslutning jag särskilt minns hade regissören av avslutningen kommit på en djävulsk plan. Vi vuxna satt där helt ovetande och kämpade lite till mans med tårarna efter att barnen sjöng den ena fina sången efter den andra. Så på en given signal reser ungarna, som sitter i de främre bänkraderna, de vänder sig mot oss, och börjar sjunga den mest gripande av alla sånger enligt min ringa mening, nämligen Georg Riedels "Vi är blommor" (jodå, grinar lite just nu).
Barnen sjunger engagerat men tittar oroligt på de vuxna som nu står nära framför dem, där fler än jag inte kan hålla tårarna tillbaka utan snörvlar ohejdat.
Stackarna, vad de ska ha funderat, att gråta utan vara ledsen, när börjar man med det?
Jag lärde mig en gång att det inte gick att gråta ”glädjetårar”, utan att alla tårar handlar om sorg. Men jag får inte ihop det. Vad är sorgligt med att barn sjunger inför ett långt skönt sommarlov? Med en student som skriker ”Fy fan vad vi är bra” av glädje? Var ligger i sorgen i att Luleå hockey/MSSK tog SM-guld, (ja, jag grinade i Delfinen i fjol).
Nä, jag ifrågasätter att tårar måste vara sorg. Istället handlar det om närhet till känslor, inlevelseförmåga och möjligen oförmåga till distans. Det är jobbigt ibland, men i det stora hela är det en riktigt bra egenskap om jag får säga det själv.
Så vill jag testa er lite. Barbro Lindgren, undertecknads favoritbarnboksförfattare, har skrivit den fina texten. Kan ni läsa den utan att snyfta?
"Vi är blommor. Driv oss varsamt! Vi är jordens hopp. Låt oss växa vilda och få gå i knopp.
Vi är blommor bryt oss inte! Gränslös är vår glöd. Låt oss växa fria, utan våld och död.
Ge oss mod att våga glädjas, glädjas tusenfalt. Vi är barn och vi är många.
Vi är jordens salt. Lyssna till oss! Vi är starka, vi kan allt. Ja vi kan allt."
Fler krönikor: