Jag är priviligerad.
Jag har ett jobb jag gillar, friska föräldrar, barn, barnbarn och en älskad make som jag haft följe med sedan mycket länge. Och så lever jag i väldens bästa land i dess bästa landsända.
Allt är väl i landet Sverige.
Vi köper kaffe på näringsställen istället för att koka hemma. Hörde på radio att antalet baristor, "kaffebartendrar" ökat explosionsartat. En yrkesgrupp som knappt fanns tidigare. Tv-skärmarna blir bara större och större. Bilparken är stor, både vad det gäller storlek och mängd.
Att stoppa strumpor är något yngre personer inte hört talas om. Vi äldre har inte närmat oss hantverket på decennium. Laga kläder håller vi inte heller på med. Det syns tydligt på alla secondhand-butiker. Där finns också glas, tallrikar, vaser och prydnadsföremål i en oöverskådlig mängd, grejer som vi köpt, men ledsnat på.
Många av oss kliver omkring i överflödet och bara myser. Låga räntor är det också.
Men så läste jag ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok, "Vad gör en bank?" Och så försvann trygghetskänslan och ersattes av oro för kommande generationer.
Cervenka skriver om ekonomi, om de svenska bankernas låga egna kapital, bostadsbubblan och skuldberget, som insatta verkar vara helt medvetna om, men som ingen med makt gör något åt. Om minusräntan, som han skriver, äter upp kommande generationers pensioner.
Han skriver att Sverige hamnar på andra plats över världens mest skuldsatta ekonomier alla kategorier, med skulder på 293 procent av BNP. En ofattbar summa. Bara Japan slår oss på denna front, de har skulder på 411 procent. Statsskulden är låg men det privata skuldberget är desto större.
Min oro för hur det står till förstärktes av att man numera inte bara måste köa för attraktiva biljetter, utan också för att för köpa svindyra lägenheter. Förra helgen var det nämligen kö utanför en av Luleås banker. Natten mot lördagen satt folk där och vakade på stolarna de tagit med sig, varmt klädda i dunjackor, tjockvantarna och omsvepta med filtar.
Förbipasserande kanske tänkte, nu har det gått åt helvete, banken har kraschat - och här står det arga bankkunder som kräver sin rätt. Som islänningarna förgäves gjorde vid bankkraschen där 2008.
Om vi hade bestämt oss för att slå till på en lägenhet i stan så är det troligt att jag också köat. Maken är en fena på sånt här så troligen hade vi varit först i kön. Vi hade också stått där i vinterkylan och köat för att låna miljoner för en lägenhet som inte ens finns.
Bostadsbrist och minusränta och säljarens marknad - det får märkliga uttryck. Att köpa lägenhet för miljoner under premisserna "först-till-kvarn" är ett av dem.