Svaret lät inte vänta på sig och påminde en hel del om den hätska kritiken mot SVT:s Historien om Sverige som sågats för att norra Sverige knappt nämns. Denna reaktion borde oroa. Satsningar i 100-miljardersklasserna förtjänar att tas på större allvar än identitetspolitiska brölanden.
Att gnälla på nationalekonomer för att de bara tittar på saker ur ett kronor och ören-perspektiv är lika fruktlöst som att kalla vad de gör för kolonialism. Magnus Henrekson är inte någon kolonial förkämpe som är utskickad att göra ned Norrbotten. Han är en mycket skicklig nationalekonom som är allvarligt oroad av vad han ser. Det skulle eventuellt kunna vara värt att ta på allvar. Inte minst eftersom vi själva också är det, men det låtsas vi plötsligt inte om.
För varför står annars kommunalråd eller kommunalråd och ropar på statliga stöd? Jo, på grund av de stora risker som de här projekten innebär inte bara för företagen själva utan även för kommunerna de har valt att etablera sig i. Skellefteå, Boden, Kiruna och för den delen Luleå vet alla vilka enorma kostnader som följer med att dessa projekt ska realiseras. Vatten och avlopp måste ordnas, gator dras fram, enorma nya bostadsområden måste fixas. Allt på ett par år samtidigt som man måste ta hänsyn till den kommunala formalian. Lagar måste följas. Bara tanken på detta arbete kan räcka för att få magsår.
Och om man bara visste att dessa företag skulle vara framgångsrika vore det ju inga problem. Då fanns det ju ingen risk. Men ändå står kommuntopparna på rad och kräver statliga insatser – för att dela på risken. Och det är faktiskt fullt rimligt för riskerna är betydande och det är relativt små kommuner vi talar om här.
Det är väl fint och väl att vilja klara miljömålen men det kan inte ske enbart genom att man riskerar ett par kommuners ekonomi i norra Sverige. Det finns ingen rättvisa i detta.
Huvudsaken är dock att det finns uppenbara risker i de här projekten. Från möjligheten att rent fysiskt åstadkomma vad som behöver göras efter de uppsatta och vansinnigt ambitiösa tidsplanerna till marknadsmässighet och lönsamhet. Från tillgången till fossilfri el till kompetensförsörjning. De här satsningarna kräver så oerhört mycket för att falla ut enligt plan att det närmast vore ett mirakel.
Och givet vilka som sitter med Svarte Petter, det vill säga människorna som lever och verkar här uppe, kunde man tro att seriösa kritiska granskningar av dessa projekt skulle välkomnas i betydligt högre grad snarare än att bespottas som kolonial smörja.
I ärlighetens namn borde vi nog dra öronen åt oss något mer än hittills. En farhåga som den nya rapporten, Från brunt till grönt, tar upp är att H2 green steel saknar tillförlitlig tillgång till direktreducerade pellets. H2GS:s svar på den kritiken är helt enkelt att man nog kan upphandla det på världsmarknaden. Ja, men då så.
H2GS går också kritiken till mötes och säger att jo, det kommer nog bättre tekniker bara några år senare, men avfärdar sedan detta som ett problem enbart för att man inte kan vänta. Men det är knappast ett tillfredsställande svar ur ett ekonomiskt perspektiv. Är ett decennium allt vi får ur H2GS? Och ska vi vara glada för det i så fall?
LKAB i sin tur verkar nöja sig med att helt avfärda forskarnas modell där priset på pellets går upp då det blir en påtaglig bristvara samtidigt som priset på järnsvamp minskar. Då slipper man också svara på den kritiska frågan varför LKAB och inte SSAB ska sköta järnsvampsproduktionen. Det här handlar ju enbart om att maximera LKAB:s intäkter.
Men intäkterna är inte säkra. Ny teknikutveckling är inte självklar. Riskerna finns här. Det är ett av skälen till att man vill ha och får statligt stöd för utvecklingsverksamheten. Man kan visserligen tycka att ett par miljarder hit eller dit inte gör så mycket på det hela taget, men kom inte och låtsas att det inte finns några risker och försök inte sopa dem under mattan.
Det vore fantastiskt om alla dessa investeringar faller ut väl. Tekniken funkar, elen och kompetensen kommer och malmbanan fixar allt. LKAB, H2GS och alla andra slår världen med häpnad och konsumenterna är beredda att betala dyrt för att deras bilar, hus och klockor ska byggas med det svenska premiumstålet utan fossila utsläpp.
Det kan bli så. Men alla inblandade vet att det också kan sluta annorlunda. Och då är det faktiskt värt att titta på vilka de här riskerna är och stöta och nöta dem snarare än att stoppa huvudet i sanden och gnöla om identitetspolitik – det hörs ändå så dåligt där nerifrån.
Vi borde vara lika villiga att ställa kritiska frågor till industrijättarna som till forskarna. De är trots allt de förra som ber om våra pengar.