När arkitekturkritikern Mark Isitt i Sveriges Radios program Stadinspektionen åkte till Luleå för att titta närmare på staden, förväntade jag mig kanske inte en lovsång, men inte heller en katastrofmålning av Luleå som stad.
Om det var Isitt som myntade uttrycket Fuleå vet jag inte. Men han var inte rädd för att använda det. Trots att min uppväxt delades någorlunda lika mellan Boden och Luleå, kunde jag inte undvika att undra om public service låtit en bodensare recensera Luleå.
Trots att avsnittet spelades in för fem år sedan, låter det i dag ungefär likadant som då från kommunledningen. Tillväxten är hög och det byggs som aldrig förr.
Det har inte saktat in. Ny industrier växer fram och fler attraktiva miljöer som människor vill leva och verka i ska skapas.
Och allt fler vill ta del av kakan som ska bakas. Till Kuriren har Luleås kommunalråd Carina Sammeli berättat att det var få som kände igen henne när hon nyligen var på en fastighetsmässa. När hon klev in i rummet hörde hon en röst som sade ”vi är egentligen bara här för att träffa Luleå”.
Fler kommunalråd i länet kan säkert vittna om liknande erfarenheter.
Det ställer krav. Stadsplanering och arkitektur är inte vilken verksamhet, konst eller kultur som helst. Det är skapandet av våra livsmiljöer. Inte bara för den här generationen, utan för många framöver. Att Luleå är en rutnätsstad har mer än en generation lulebor fått lida av under vintermånaderna, när vinden förstärks och tillåts färdas fritt från hamn till hamn. Det finns inte så mycket att göra åt det i dag.
Andra konst- och uttrycksformer kan som regel glömmas bort eller stoppas undan av medborgare. Ett soffbord eller ett skrivbord kan människor välja att inte använda. Likaså behöver man inte ta del av teater, opera, dans eller film. Konsthallar kan man undvika att besöka hela sitt liv, om man så önskar. Böcker kan också undvikas, även om alla borde läsa en god bok då och då.
Arkitektur och stadsplanering är däremot någonting mycket mer beständigt och kan inte undvikas. Det kräver därför mer eftertanke. En enskild profession – arkitekter – kan inte få diktera hur städer utvecklas. Att förvalta en vacker stad är ett stort ansvar. Och makten ligger till syvende och sist hos politikerna.
Inte sällan saknas den insikten.
Vid årsskiftet gick Samhällsbyggnadsbolaget i Norden, SBB, ut med att de vill bygga bostäder i Luleå på Notviken i området där Mjölkuddsvägen ansluter mot Storhedsvägen, vilket ledarsidan har skrivit om tidigare. Att en kommun behöver fler bostäder och en aktör visar sig vara villig att bygga, får inte leda till att kommunen inte ställer krav på hur det byggs eller ser ut.
Skisserna för det ovan nämnda projektet ser mer ut som en bättre anstalt än ett bostadsområde.
En annan som vill ta del av kakan är Skanska som under Almedalsveckan presenterade sitt projekt Tillsammans Luleå. Det är en vision för en samhällsomvandling i Luleå. Syftet är att skapa attraktiva boenden, med cirka 6 500 bostäder för uppemot 11 000 personer. En del av visionen är att plantera 1 000 träd och bygga nya bostäder i Luleås södra hamn för att minska snålblåsten i centrum på vintern.
Kanske ser vi en lösning på Luleås besvärande kvartersstruktur, trots allt?
Som med alla visioner finns det både bra och mindre bra delar. Arkitekterna Gert Wingårdh och Thomas Sandell har ritat fem nya märkesbyggnader. Vissa vackrare och mer realistiska än andra, men så är det väl med visioner. Fria tankar.
Att Bergnäsbron måste kunna öppnas verkar ha gått arkitekterna förbi, när visionen är att det ska bli ett växthus. Skissen av ett nytt resecentrum för tankarna till Teliahuset – en byggnad i samma snitt är väl det minsta Luleå behöver? Skisserna med den mest spektakulära byggnaden, som ser ut som en upp och nedvänd-pyramid, är tjusiga men vissa likheter finns helt klart med dödsstjärnan i Star Wars. Att något av detta blir verklighet är mindre sannolikt, och trots allt är det bara skisser och visioner. Alla idéer måste få stötas och blötas. Visionen om en ny kulturbyggnad intill hamnkranen får mer än gärna bli verklighet.
SBB:s och Skanskas visioner och skisser illustrerar ändå behovet av att kommuner tar kontrollen över sin egen expansion. När så inte sker riskerar betongklumpar som den nya konsthallen Liljevalchs i Stockholm att dyka upp mitt bland oss.
Därför behöver det ställas tydliga krav på de byggnader som ska tillkomma och forma staden för överskådlig tid. Det är bättre än att sitta och vänta på att betongmonster eller lådor ska trilla in i stadsmiljöerna. Och ytterst är det politikens ansvar. Nu mer än någonsin.