I någon mening kan man förstås beskriva detta som en situation där alla har rätt. Erikssons upplevelse av att leva i Luleå som rullstolsburen är definitivt genuin och lätt att sympatisera med.
Det är redan från början, även under de bästa omständigheter, en svårare tillvaro än vad det är för oss andra och den fysiska verkligheten gör inte alltid särskilt mycket för att underlätta detta. Eriksson verkar dessutom bo på en plats där det är särskilt bristfälligt anpassat.
Anja Johansson (S), avgående ordförande i stadsbyggnadsnämnden, har också en poäng när hon säger att detta är något som man givetvis jobbar med men att det sker successivt. Det går inte att bygga om och tillgänglighetsanpassa hela staden i ett svep, det skulle kosta oerhörda summor som helt enkelt inte finns.
Att ta hänsyn till människor med andra förutsättningar när vi utformar det offentliga rummet är ju ett ganska sentida fenomen. Mycket av våra städer byggdes innan vi utvecklade detta uns av medkännande och som en konsekvens blir det en ganska lång och stegvis process att åtgärda det hela.
Att Johansson både anser att Luleå visst är tillgängligt samt ändå håller med Tommy Eriksson om att det saknas av- och påfarter till trottoarerna på många håll är däremot ett tydligt tecken på att svaret är än mindre sammanhållet än kommunens tillgänglighet. Som när hon strax senare anföra tt man inte gärna bara kan konstruera fler av- och påfarter eftersom man då skulle behöva bestämma var man skulle göra det. Eh, ja. Jo. Så är det ju, men hur kan det vara ett argument mot?
Ännu märkligare blir det när Johansson ger sken av att kommunen enbart är noga med att ploga och sanda trottoarer och gångvägar på grund av diskrimineringslagen.
Det är inte en intervju som ger hopp om någon vidare utveckling över huvud taget. Allra minst på tillgänglighetsfronten.