Tommy Eriksson, 74, är delvis förlamad och hänvisad till sin rullstol för att kunna ta sig fram alltsedan en allvarlig stroke för 16 år sedan. Innan dess arbetade han som politisk tjänsteman och var van att förhålla sig till regelverk och förordningar.
När livet tog en ny vändning hoppades han att de lagar som reglerar samhället skulle vara på hans sida. Men så upplever han inte att det är.
– Jag känner mig marginaliserad, säger han.
Problemen börjar direkt han har kommit utanför bostaden på Skomakargatan bakom Luleå energi arena.
– Trottoarkanterna är helt hopplösa. Kör jag rullstol ensam har jag inte en chans att komma upp på dem och skär jag ner med ena framhjulet tippar jag rakt ut i trafiken.
På vissa ställen finns det nerfarter, på andra inte.
– Därför kör jag aldrig på trottoarerna för när man kommer till trottoarens slut är det som en ättestupa rakt ner i gatan.
När han ska ta sig in till stan är det hans fru eller hans personliga assistent som manövrerar hans elektriska rullstol. Inte heller de klarar av att framföra rullstolen på trottoaren utan tvingas direkt ner på gatan rakt ut i biltrafiken.
På trottoaren är det små vattenrännor där de riskerar att fastna med de små hjulen i fram. Av- och påfarterna till trottoaren lyser med sin frånvaro där de skulle behövas.
– Det är inte roligt. Den här stolen väger ju ganska mycket, så det är ingenting jag bara enkelt tippar bakåt och lyfter med någon bra ergonomi, säger hans assistent Maria Emanuelsson.
Att köra rullstolen på vägen känns inte heller helt säkert.
– När bilisterna kommer och kör fort både bakifrån och framifrån och pressar sig förbi är det obehagligt, säger hon.
Affärerna är svåra att ta sig in i. Det är ofta trappor in och eller höga trösklar. Men även om butiken är i markplan eller om det finns en ramp, så är det inte säkert att det går att röra sig inne i själva butiken.
– En av mina favoritaffärer är ju musikaffären. När jag kommer in där så flyttar de undan saker, så att jag kan ta mig fram, säger Tommy Eriksson.
Många andra affärer är helt hopplösa.
Vill han handla blommor så finns det en ramp upp till en av blomsteraffärerna. Men framme vid porten är rampen för smal för att det ska gå att vända rullstolen och sedan går ytterdörren åt fel håll och han kommer ändå inte in.
På uteserveringarna sommartid är bord och stolar fastskruvade, så man kommer inte fram.
Stadsbiblioteket i Kulturens hus besöker han så ofta han kan och där fungerar det bra både med framkomlighet och hjälpsam personal. Men vill han ner i konsthallen tar det stopp då hissen är konstruerad så att han inte kommer ut när han är på nedre plan.
Ska han gå på konsert i stora salen måste han sitta allra längst bak.
– Artisterna blir som myror. Jag har ju själv varit artist så jag tycker att gå på konserter, men det känns som att sådana som jag har inte riktigt plats, man ska sitta lite undanstoppad.
Bio är uteslutet. Lokalbussarna likaså.
För ett par år sedan gjorde Tommy Eriksson en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen och skickade kopian till kommunen.
Han hörde aldrig något av myndigheten, men när reportern skriver till DO meddelar myndigheten att endast ett urval av de anmälningar som kommer in tas upp. I detta fall beslutade man att inte inleda någon tillsyn. Någon motivering lämnades inte.