I en krönika i Norrbottens-Kuriren skriver Jonatan Lönnqvist om den utbredda kritiken som finns mot Sverigedemokraternas kulturpolitik. Lönnqvist verkar anse att det egentligen inte är något annorlunda som förs fram jämfört med den politik som sedan länge förts av alla andra riksdagspartier i Sverige.
Ser inte Jonatan Lönnqvist vad SD faktiskt säger? Lönnqvist tar som exempel på politisk styrning i den hittillsvarande kulturpolitiken ambitioner om jämställdhet, prioritering av barn och unga, och att nå nya publikgrupper, något som för övrigt också präglar den kulturpolitik vi i bred enighet mellan olika partier sedan länge driver i Luleå kommun. Vi strävar efter att allt bredare grupper i samhället ska få delta som skapare och som deltagare i kulturlivet. Innehållet i kulturyttringarna, det må vara konst, musik eller scenkonst lägger sig däremot inte politikerna i. Det skulle hämma mångfald, kreativitet och nytänkande. Förhållningssättet brukar beskrivas som att det ska råda armlängds avstånd mellan kulturliv och den politiska makten.
Men kärnan i SD;s offensiv är ju en annan, man vill via politisk makt påverka kulturyttringarnas innehåll. Det är den avgörande skillnaden. Det är vad som skiljer. Exemplen är många. I Gävleborg stoppade man ett luciatåg när Lucia visade sig inte vara en blond flicka. I Luleå ville SD för några år sedan ge Kulturnämnden i uppdrag att skydda luleborna från konst ”som väcker anstöt”. Man vill stoppa transpersoner från att läsa sagor för barn på bibliotek. Eller som Björn Söder framhållit, det ska vara slut med ”den dekadenta vänsterns kulturpolitik”. Denna auktoritära kulturpolitik har SD sedan länge drivit. Att höra stöveltrampet bakom sådana formuleringar krävs det inte någon särskilt välutvecklad hörsel för, det är bara att lyssna litet och att läsa innantill. Jag blir orolig om NK:s ledarsida inte förstår skillnaden mellan en demokratisk och en auktoritär kulturpolitik.
Björn Diamant
Ersättare (S) i kultur- och fritidsnämnden i Luleå
Ledarsidan svarar:
Armlängds avstånd förefaller vara ett töjbart begrepp, därför är det inte anmärkningsvärt att som Jimmie Åkesson vilja problematisera hur vi ska förhålla oss till det.
I min krönika framhåller jag att klåfingriga politiker riskerar att göra kulturen ointressant eller som Diamant formulerar det ”hämma mångfald, kreativitet och nytänkande”. Men det är också viktigt att förstå att politiseringen av det offentligt finansierade kulturlivet har pågått under lång tid – se exempelvis rapporten ”Så fri är konsten” från Myndigheten för kulturanalys som kom för två år sedan. Detta har dock sällan bekymrat vänstern eftersom det varit just deras idéer som har färgat kultursektorn.
Frågan blir hur politiken framöver ska agera för att korrigera denna slagsida. Här upplever jag att sverigedemokratiska politiker ibland landar fel. Jag menar att ambitionen med kulturpolitiken bör vara att främja en skattefinansierad kultur som står på egna ben och är befriad från politiska pekpinnar – inte att ersätta en viss agenda med en annan. Att vänstern har missbrukat kulturpolitiken är inget argument för att Sverigedemokraterna ska få göra det.
Men så länge det finns en kulturpolitik kommer det att finnas en politisk styrning av kulturinstitutionerna. Den som är oroad över hur Sverigedemokraterna ska påverka kulturpolitiken, bör välkomna en diskussion som handlar om den gränsdragningsproblematik som alltid kommer att uppstå. Men i stället för att bidra till ett konstruktivt samtal, väljer många att bara signalera hur mycket de förfäras av SD. Den strategin har inte varit framgångsrik tidigare och kommer inte att vara det den här gången heller.
Jonatan Lönnqvist