Det brukar sägas att det ska råda armlängds avstånd mellan politiken och kulturen. Med detta menas att politiker ska skapa förutsättningar för ett vitalt kulturliv genom att skjuta till pengar, men inte lägga sig i det konstnärliga innehållet.
Vi vet att kultur kan forma människors tankar. Att garantera konstnärlig självständighet ses mot den bakgrunden ofta som ett försvar av demokratin. Vi vill helt enkelt inte att kulturinstitutioner blir till megafoner för de partier som har makten.
När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i Ekots lördagsintervju (29/4) ville problematisera idén om armlängds avstånd, var det inte oväntat många som tyckte sig höra stöveltramp i fjärran.
Men Åkesson konstaterade mycket riktigt att skattefinansierad kultur aldrig kan vara helt fri, därför är det inte odemokratiskt om folkvalda har ett inflytande över det som skattebetalarna bekostar. Här skulle han kunna ha lagt till ”såsom fallet redan är i dag”, för när politiker talar om armlängds avstånd till kulturen är det faktiskt något av ett spel för gallerierna.
Det vore befängt om vi hade en kulturminister som lade sig i vem som ska få spela Hamlet på Dramatens stora scen, eller hade synpunkter på hur tavlorna hänger på Nationalmuseum. Men alternativet är inte att lämna över en stor säck med pengar till kulturinstitutionerna som de sedan får göra vad de vill med.
Den offentligt finansierade kulturen är, precis som skolan eller vården, politiskt styrd på allehanda sätt. Med de ekonomiska anslagen kommer instruktioner att exempelvis satsa på barn och unga, att ha ett jämställdhetsperspektiv eller att nå nya publikgrupper. Vad som är en armlängd varierar, särskilt i den mer indirekta och ibland outtalade styrningen.
Mycket av det höga tonläget som nu hörs kring hur SD ska påverka kulturpolitiken kommer av att de vänsterkotterier som länge dominerat kulturlivet känner sig hotade. Dessa personer brydde sig aldrig om armlängds avstånd så länge de fick vad de ville ha. De slåss med andra ord inte för principer utan för att behålla makt och inflytande.
Men Tidöpartierna bör inte sträva efter att göra kulturen mer höger. I stället bör målsättningen vara att stärka kulturens egenvärde, höjd ovan vänster-högerdimensionen.
Om politiker är för klåfingriga blir kulturen snabbt ointressant. Det gäller oavsett om de politiska kommissarierna kommer från vänster eller höger.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.