I sin ledare den 26 september kritiserar Per-Ola Olsson vår debattartikel om att civil olydnad för klimataktioner skyddas av demonstrationsrätten och att eventuella straff måste vara rimliga och proportionerliga. Olsson medger att civil olydnad kan rättfärdigas men bara om aktionerna “utförs med omdöme”. Själv menar han att Återställ våtmarkers vägblockader för att uppmärksamma klimatkrisen inte är omdömesgilla utan snarare “självrättfärdigande excesser”.
Vad som är gott omdöme är sannerligen en subjektiv fråga, och Olsson får givetvis ha sin uppfattning. Från ett rättsstatligt perspektiv är det dock mindre intressant vad just han tycker och mer relevant att ta reda på de juridiska ramarna. Inte med ett ord bemöter han vårt huvudargument: demonstrationsrätten är skyddad inte bara i svensk grundlag utan också i internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa. Vad säger då folkrätten om vägblockader?
FN:s människorättskommitté, den främsta uttolkaren av FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, publicerade 2021 en ‘General Comment’ om demonstrationsrätten. Sådana kommentarer tas fram av några av världens främsta experter på rättigheten i fråga och utgör en tung auktoritet i domstolars och staters tillämpning av konventionerna. Där skriver kommittén, bland mycket annat: “En demonstration som är fredlig men samtidigt utgör en hög nivå av störning, som blockering av trafiken under en längre tid, får upplösas, som regel, enbart om störningen är ‘allvarlig och långvarig’” (para 85). Med andra ord, att störa trafiken för att föra fram ett budskap, vilket i alla länder rimligtvis är olagligt och således utgör civil olydnad, fråntas sitt demonstrationsrättsliga skydd enbart när aktionen i fråga är allvarlig och långvarig. Återställ våtmarker har blockerat vägar i mellan 20 och 40 minuter. Olsson får själv dra sina slutsatser.
Att Olsson menar att vi i Axel Oxenstiernas anda ska sitta lugnt ner i båten och lita på att stat och myndigheter gör sitt jobb blir närmast parodiskt. Nej, de gör inte sitt jobb. Vi vill återigen uppmana Olsson att läsa uppropet från nära 2 000 forskare som publicerades i slutet av en valrörelse där klimatfrågan, vår tids absolut största ödesfråga, i princip helt lyst med sin frånvaro. Att passiviteten leder till desperata rop på åtgärder är allt annat än förvånande och, för att låna från FN:s rapportör för mötes- och demonstrationsfrihet, “i ljuset av det centrala allmänintresse som främjande av klimaträttvisa har är det synnerligen viktigt att stater erkänner och bereder plats för civil olydnad och icke-våldskampanjer.” Här vill vi också understryka vad FN:s klimatpanel, IPCC, har uttryckt: “Civilsamhället är till en hög grad den enda pålitliga kraften för att förmå institutioner att förändras i den takt som krävs”.
Slutligen är det intressant att Olsson med bestämdhet hävdar att protesterna är missriktade och inte kommer att ha effekt. Tack vare aktivisternas handlingar har få missat vikten av att våtmarker återställs som en central del av klimatomställningen. Något de flesta utan specialexpertis inte tidigare kände till. Omdömesgillt eller inte, budskapet börjar gå fram. För nu konstaterar t ex Naturvårdsverket att “klimataktivisterna som limmade fast sig på Essingeleden utanför Stockholm i slutet av augusti var inte fel ute när de krävde just återställning av våtmarker”.
Anna Johansson
Generalsekreterare Amnesty Sverige
John Stauffer
Chefsjurist Civil Rights Defenders