Skolor som bryr sig ger fÀrre hemmasittare

Hemmasittare Àr ett fenomen som bara blir vanligare. Det finns mycket att vinna pÄ att ta detta pÄ allvar.

NÀr ett barn mÄr sÄ dÄligt av skolan att det inte lÀngre klarar av att gÄ dit har skolan redan misslyckats. Att lÄta saken bero gör allt Àn vÀrre.

NÀr ett barn mÄr sÄ dÄligt av skolan att det inte lÀngre klarar av att gÄ dit har skolan redan misslyckats. Att lÄta saken bero gör allt Àn vÀrre.

Foto: Mandyme27/Pixabay/Kollage

Ledare2021-03-30 05:30
Detta Àr en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett Àr oberoende moderat.

Problemet Àr vanligare i högstadiet och gymnasiet men förekommer ocksÄ lÀgre ned i Äldrarna. Hur mÄnga de Àr gÄr inte att sÀga, det finns ingen nationell statistik för frÄnvaro. I utredningen "Saknad! UppmÀrksamma elevers frÄnvaro och agera" (SOU 2016:94) föreslÄs dÀrför att Skolverket ska ges denna uppgift. Mer Àn fyra Är senare har det Ànnu inte skett.

LuleÄ kommun och Samordingsförbundet södra Norrbotten har i fjol genomfört en kartlÀggning för att fÄ en bÀttre bild av hur mÄnga det faktiskt handlar om och man har Àven tittat pÄ olika modeller för att hjÀlpa dessa. Det Àr gott att kommunen tar detta arbete pÄ allvar Àven om det Àr i senaste laget. Det finns kommuner som har arbetat med detta i vart fall i uppemot ett decennium.

Detta Àr dock frÀmst till för de Àldre ungdomarna, frÄn 16 Är och uppÄt. I gÄrdagens Kuriren gick att lÀsa om hur tolvÄrige Axel blev hemmasittare redan i Ärskurs 5. Det Àr sorglig lÀsning som betonar en i sammanhanget viktig aspekt: skolans ansvar.

Det förefaller vara alldeles för vanligt att förĂ€ldrar tvingas slĂ„ss mot skolan för att fĂ„ den hjĂ€lp och det stöd som barnen behöver. SĂ„ var fallet för Axel. MĂ„nga skolor och kommuner verkar göra sitt yttersta för att bevilja sĂ„ lite stöd som möjligt snarare Ă€n att gĂ„ efter vilka behov som finns. Det Ă€r inte alltid enkelt. För mĂ„nga, förmodat sĂ€rskilt vanligt bland pojkar, Ă€r den numera pĂ„tagliga bristen pĂ„ struktur i skolan nĂ„got som verkligen skadar. Men det gĂ„r oftast att lösa.

Ett vanligt problem Ă€r att skolan inte bryr sig förrĂ€n eleven slutar komma. DĂ„ Ă€r problemen ofta sĂ„ lĂ„ngt gĂ„ngna att det inte finns nĂ„gon enkel vĂ€g tillbaka. Ångesten, rĂ€dslan, ilskan eller vad det nu kan vara, det Ă€r olika för alla, har vid det laget tagit överhanden. Men om man vill gĂ„r det att se problemen och agera lĂ„ngt innan, inte sĂ€llan försöker förĂ€ldrarna desperat upplysa om det. Men möts av en envis vĂ€gran. Det Ă€r inte vĂ€rdigt ett land och en kommun med sĂ„ pĂ„stĂ„tt höga sociala ambitioner.

En fördel med pandemin Ă€r att landets alla lĂ€rosĂ€ten har tvingats börja anvĂ€nda teknik för distansundervisning. Även om de flesta lĂ€ngtar efter att kunna gĂ„ i skolan som vanligt Ă€r det mĂ„nga som önskar att de slapp Ă„tervĂ€nda, och som inte kommer att Ă„tervĂ€nda. Varje ofrivillig hemmasittare Ă€r en förlust, för sig sjĂ€lv och för samhĂ€llet. Skolan mĂ„ste bli bĂ€ttre pĂ„ att fĂ„nga upp elever som inte klarar av skolan, men ocksĂ„ pĂ„ att tillhandahĂ„lla verktyg sĂ„ att dessa unga kan klara av sin skolgĂ„ng Ă€ndĂ„.