Axel (fingerat namn),12 år, har inte varit i skolan under hela höstterminerna. Han har problem inom ADHD-spektrat och dyslexi.
Föräldrarna har sett signalerna ända sedan han var tre år och legat på för att han ska få de anpassningar och den hjälp han behöver. Men de upplever inte att de har blivit tillräckligt tagna på allvar.
– Det har varit en jättekamp med skolan, säger Axels mamma.
När Axel var tre år började föräldrarna märka att han hade svårt att ta tillsägelser, var trotsig och kunde börja ge slag och puttar mot föräldrarna.
Det skedde endast i hemmiljö, inte i förskolan. När han fick syskon blev det värre. De gick en föräldrautbildning för att lära sig metoder för barnuppfostran som går ut på avledning och att förstärka det positiva.
När han skulle börja förskoleklass fick han med sig många kamrater från förskolan.
– Ändå blev det en jättestor omställning. Han lämnade inte min sida och jag måste vara med honom på förskolan de första 14 dagarna.
De vände sig till läraren och skolsköterskan för att komma underfund med varför det blev en så stor omställning för honom. De märkte att de fysiska tendenserna han visat hemma ökade. Men skolan uppfattade fortfarande ingenting avvikande.
I ettan förvärrades det. När kraven på socialt samspel ökade på raster och på fritids började det komma samtal hem. Axel knuffade de andra barnen och var otrevlig. När han skulle göra läxor hemma blev han ledsen och fick ilskeutbrott.
De hörde återkommande av sig till läraren och berättade även att det finns dyslexi i släkten.
Klassläraren försökte placera Axel på en ny plats i klassrummet med de elever han funkade bäst med och han fick också lite tid med en specialpedagog. Inga åtgärder sattes in på raster och fritids.
– I andra klass var han som en disktrasa när han kom hem, på dåligt humör, de fysiska utbrotten eskalerade och konflikterna på fritids fortsatte.
De begärde ett akut möte med klassläraren och bad att få hjälp av centrala elevhälsan där det finns psykolog, kurator och specialpedagoger, men den hjälpen uteblev.
De vände sig nu till barn- och ungdomspsykiatrin eftersom de började fundera på om han hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. I samband med det gjordes en pedagogisk kartläggning av skolan. Det framkom bland annat att Axel behöver en tydlig struktur och bekräftelse inför och under de arbetsuppgifter han får. Han jobbar bättre i liten grupp och allra bäst ensam. Han fungerar bäst vid styrda aktiviteter och har högre koncentration första delen av dagen, för att därefter tappa orken och bli orolig.
Den pedagogiska utredningen visade också att han lätt hamnar i konflikter. När han blir tillrättavisad blir han otrevlig. Han är forcerad och stressad när han ska förflytta sig in eller ut och knuffar sig fram. Han har ett stort rörelsebehov och får kämpa med läsningen.
Efter det fick han lite mera anpassningar och stöd vid läsningen i mindre grupp eller ensam. Men det räckte inte.
– Vi fick mejl från klassläraren ganska frekvent där hon bekräftade att Axel har svårt att lyssna och respektera vuxna. Det var en stökig arbetsmiljö i klassen och Axel var en av flera elever som bidrog till det.
I andra klass blev utredningen av BUP färdig. Den visade på en problembild inom ADHD, och i tredje klass fick han diagnosen dyslexi. Han fick en läsplatta så att han kunde lyssna på undervisningen mer istället för att läsa sig till allt.
I femte klass tröt hans ork och motivation.
– Vårterminen var jättetuff för Axel. Han hade ont i huvudet, magen, hade ångest inför skoldagar och helgerna var jättejobbiga – särskilt söndagar.
Som föräldrar insåg de att det var dags att sluta pusha honom så hårt.
– Han sa att han ville dö. Han mådde jättedåligt.
De belyste återigen svårigheterna med den fria leken och till slut satte skolan även in en rastvärd. Till en början var Axel själv tvungen att söka upp rastvärden. Först efter föräldrarnas påtalande kom rastvärden och mötte honom i klassrummet. Men nu lyckades de inte få honom till skolan längre.
– Det blev snabba möten med skolan som äntligen hade börjat tänka utanför boxen. Det tråkiga var bara att Axel var så pass nerkörd nu, så han hade blivit väldigt skör.
Han fick stöd av en pedagog även vid maten och i omklädningsrummet. Men föräldrarna förmådde honom fortfarande inte att gå till skolan.
– Då blev nästa kamp att få till någon form av hemundervisning.
I slutet av vårterminen av femman såg inte heller skolan någon annan råd än att ge honom hemundervisning 1,5 timme per dag. Resten av tiden blev han sjukskriven.
– Vi försökte få honom tillbaka till skolan efter sommarlovet. Vi hade en plan med pedagogerna, men det gick inte. Och här står vi nu. Han mår bättre av att inte vara i skolmiljö.
Axels mamma ifrågasätter att hjälpen sattes in så sent och i februari gjorde hon och hennes man en anmälan till Skolinspektionen.
Hur känner du dig som mamma idag?
– Man är ju ledsen. Det är en sorg att det ska behöva vara så här för barn som kämpar i skolan och en besvikelse att man inte har lyssnat på oss tidigare. Hela familjen är berörd, alla mår dåligt.
Hon tror inte att Axels skola är den enda som har problem med att bedöma och sätta in rätt åtgärder.
– Det är ett strukturfel upplever jag. Bedömningarna blir ganska godtyckliga.
Hoppet står nu till nästa skola som han ska börja i i högstadiet.
– Vi har varit på besök där och de verkar jobba helt annorlunda. Det känns hoppfullt.
Rektorn på den berörda skolan väljer att kommentera artikeln i ett mejl: "Vi har i vår kommun en frånvarotrappa, en handlingsplan som vi följer. Alla problem som vi ser i skolan arbetar vi med. För övrigt uttalar vi oss inte om enskilda individer via media."
Enligt Skolinspektionen är den situation som mamman beskriver, att elever inte får det stöd de behöver för den fungerande skolgång som de har rätt till, en vanlig grund till anmälan.
Helene Fägerblad, rådgivare vid Specialpedagogiska skolmyndigheten, berättar att det inte är helt ovanligt idag att elever hamnar i problematisk skolfrånvaro.
– Det är vanligare i högstadiet och gymnasiet men vi ser också att frånvaron förekommer även i de lägre stadierna.
Ganska ofta handlar det om barn inom ADHD-autism-spektrat.
– Man vet ju att det kanske finns 1-2 elever med den här problematiken i varje klass och därför behöver skolan ha ett förebyggande arbete och skaffa sig kompetens om vad diagnoserna innebär för eleverna och utifrån det skapa strukturer och förhållningssätt som underlättar för dem. Grunden i arbetet bör egentligen vara att främja närvaro innan problemet uppstår.
Att samverka för elevens bästa är a och o i den här typen av fall, understryker hon. Det bör finnas ett team i skolan runt eleven, där elevhälsan ingår. Det krävs också ett bra och förtroendefullt samarbete med vårdnadshavarna och vid behov ska skolan samverka med andra aktörer, som till exempel socialtjänsten, habiliteringen och BUP.
– Om allt det här görs och fungerar finns det en god chans att eleven stegvis kan komma tillbaka till skolan.
En sak som hon tycker är positiv är att studenterna från och med hösten 2021 ska få grundläggande kompetens inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i lärarutbildningen.
– Det kan ge bra förutsättningar för att de här eleverna kommer att bemötas bättre och med större förståelse i framtiden.