Ibland måste man riva upp ett beslut för att faktiskt leva upp till tanken bakom det. Så var det när barn- och utbildningsnämnden i går upphävde ett 15 år gammalt beslut. Därigenom kommer omkring 100 elever inte längre att få busskort. I stället får familjerna själva ombesörja transporten till skolan.
Var och en kan ju begripa att de som berörs av förändringen inte lär uppskatta den. Något annat vore väl märkligt. Men principen bakom gårdagens beslut är sund och rimlig. Kommunen måste behandla invånarna lika. Allt annat vore fel.
De elever som har mer än sex kilometer från hemmet till skolan ska få busskort. Det är vad kommunen har bestämt. Men för 15 år sedan beslutade man att ge busskort till boende på Björkskatan som alltjämt har kortare än så till skolan. Andra som har längre, men fortfarande under gränsen, har fått klara sig utan hela den här tiden.
Detta är inte en rimlig ordning att olika regler gäller för olika elever utifrån var de råkar bo. Nämndens ordförande Emma Engelmark (S) har helt rätt när hon säger att samma regler måste gälla för alla elever.
Det som skaver är förstås att kommunen genom att göra detta sparar 300 000 kronor. Det är lätt att tänka att politikerna är snåljåpar som sparar in på barnen. Men det vore orättvist.
När man har upptäckt att det har blivit fel återstår egentligen bara två alternativ. Antingen drar man in busskorten för det i sammanhanget lilla antal som har fått det trots att de inte skulle få det, eller så får man sänka gränsen för när man ska få busskort och ge det till alla som då omfattas. Alternativet till besparingen är alltså inte status quo utan ökade kostnader för kommunen. Pengar som måste tas någon annanstans ifrån.
Gårdagens beslut borde därför inte vara särskilt upprörande. Mer så är det möjligtvis med det faktum att det felaktiga beslutet fattades alls. Och att det tog 15 år innan det rättades till. Det är inte ett gott betyg. Förmodligen är således klokt av kommunen att köpa in ett automatiskt system för att granska de ansökningarna. Det låter överflödigt, men att avgöra om ett avstånd är över eller under en satt gräns är uppenbarligen alldeles för komplicerat.
Det går heller inte att komma ifrån att det är lite pikant att ett välbärgat medelklassområde kunde gynnas i 15 år utan att varken politiken eller förvaltningen gjorde något åt det. Och det är en sorglig insikt. Men desto bättre att man nu har gjort något åt det. För det är faktiskt av godo.