Varenda barnunge vet att om det finns problem i en verksamhet så behöver man ta itu med dessa, annars blir de värre. Det är väldigt ovanligt att problem försvinner av sig själva. Sunderbyns sjukhus verkar lida av problem på åtskilliga nivåer.
Veckobrevet, som Kuriren rapporterade utförligt om i går, är ett mer än tydligt bevis på detta. En omfattande anklagelseakt som publicerades i ett system som gjorde att inte bara de berörda inom psykiatrin utan alla regionanställda kunde läsa det. Det är inte att undra på att såväl personal som facket har protesterat.
Personerna högre upp i den regionala strukturen backar dock upp brevet. De menar att det var viktigt för att undvika ryktesspridning. Men om något verkar brevet framför allt ha bidragit till mer av samma vara. Nu går väl alla på regionen omkring och funderar på vem som är skyldig till vad. Personalen har säkerligen visst fog för känslan av att bli uttittade av kollegor.
När man ska ta tag i problem av det här slaget är det viktigt att vara konkret, annars blir det så här. Vaga anklagelser om att sekretessbrott möjligen har begåtts blandas med konkreta anklagelser om att personal äter av patienters mat. Dessutom förefaller nutida problem blandas med historiska. Resultatet blir ett sammelsurium av aklagelser som är svårt att göra något produktivt med. Och som lök på laxen gjordes det tillgängligt för envar. Vem ska vilja gå tillbaka till den arbetsplatsen?
Alla jobb inom vården är förstås tunga, men det finns ändå fog att fundera på om inte psykiatrin hör till de absolut tyngsta. Det är en känslig verksamhet och den ställer oerhörda krav på dem som arbetar där. De får stå ut med sådant som nästan ingen annan behöver tåla. Från spott och spe till våld. Sådan är verksamheten.
För att klara av ett sådant arbete krävs det att förhållandet till arbetsgivaren fungerar, att man litar på varandra. Så är det uppenbarligen inte nu. Arbetsgivaren verkar veta om att det finns problem, men vet inte hur den ska hantera det eller klarar bara inte av att göra det.
Ska man få ordning på de problem som ingen verkar förneka finns i verksamheten måste man jobba tillsammans med personalen, för de flesta är rekorderliga människor som gör ett svårt jobb utomordentligt. Nu måste man börja återuppbygga det förtroendet från en onödigt låg nivå. Trots ledningens envishet vore en ursäkt en bra start.