20 procents löneökning. En höjning med en femtedel alltså. Det var vad Malmfältens gruvfack försökte få igenom som krav. Lyckligtvis röstades de ned. Kyligare sinnen vann kampen. Gott så och kanske inte alltför överraskande. Det vore en brutal chock om kravet faktiskt hade blivit verklighet.
Bilden av att LO skulle ha sålt sig till kapitalet genom att ställa sig bakom kravet på 4,4 procent löneökningar i den begynnande avtalsrörelsen är däremot obegriplig. Anders Elenius, ordförande för Gruvtolvan i Kiruna säger själv till Kuriren att det skulle i så fall vara den största löneökning han har sett ett enskilt år. Så modest är LO:s krav.
Egentligen är dock kraven ännu högre än så. Därtill kommer särskilda låglönesatsningar samt att löner under en viss nivå ska få en högre höjning. Sammantaget är det bara på företag med väldigt höga löner som det faktiskt skulle stanna på 4,4 procent. För många skulle det bli betydligt mer.
LO förefaller vilja få beröm för sin återhållsamhet; att man inte kräver ännu mer. Men som den centrala aktör man är i den svenska arbetsmarknadsmodellen måste man förstås ta ansvar. Något LO anser att man gör genom att inte försöka hålla jämna steg med inflationen. För all del, det är bra att man inte gör det. Det skulle med en sannolikhet gränsande till visshet spä på inflationen och göra situationen ännu värre.
Men att lägga fram ett historiskt högt lönekrav i ett läge där företagen redan är hårt pressade. Konkurserna ökar och som tidningen Arbetet skriver riskerar den utvecklingen att öka i vinter. Recessioner är så att säga ekonomins naturliga sätt att hantera hög inflation, det vill säga att det är vad det mänskliga agerandet tenderar att leda till. De ekonomiska bedömarna är förstås inte helt överens om att vi är på väg in i en recession, en del tror bara på en kraftig minskning av tillväxten.
För företagen kan dock situationen inte beskrivas som annat än ytterst pressad. Många är redan på fallrepet och den här frivola avtalsrörelsen riskerar att göra processen kort med dem. Frågan är hur många arbetstillfällen vi har råd att offra på LO:s högmodiga altare i ett så här utsatt ekonomiskt läge.
Den svenska modellen kräver att parterna tar ansvar för arbetsmarknaden. Lönekraven som har presenterats visar dock att LO fortsatt inte är berett att ta det ansvar som krävs för att modellen ska fungera.