Det är inte konstigt att folk passar på när tillfälle ges.
När Stora coop på Storheden slog upp portarna i går stod hundratals människor och väntade på att få komma in. Många hade börjat köa före klockan sex. Allt för att lyckas lägga vantarna på surströmmingsburkarna butiken meddelat att de skulle börja sälja denna dag. Trots att surströmmingspremiären inte är förrän nästa torsdag.
Fram till 1998 var surströmmingspremiären lagstadgad, så är det inte längre. Och det kan det väl finnas fog för. Men Veronica Apelqivst, vd på Bd fisk som tillverkat surströmmingen i fråga, har helt rätt när hon säger till Kuriren att det är synd att butikerna inte kan respektera en gammal, fin tradition. Det är det sannerligen.
Ingen skugga bör falla över kunderna som bara ville få tag på sina burkar. Efter förra årets brist och årets rapportering om fortsatt dåliga fångster är det inte att undra på att många är beredda att anstränga sig. Ansvaret vilar på handlarna, inte på kunderna. Möjligen är det dessutom en aning pikant att det är just Coop som agerar så här. Kedjan vill annars ofta framställa sig som både riktigt svensk och riktigt lokal. Men i praktiken uppvisar man ingen förståelse för lokala eller svenska sedvänjor och traditioner.
Spelar det någon roll i sak då om surströmming börjar säljas lite tidigare? Nej, givetvis inte. Det tar inte död på demokratin, det sänker inte skatten och det gör det inte lättare att gå upp på morgonen – utom möjligen för några då. Men det gör tillvaron tråkigare.
Surströmming – delikatess eller oätlig smörja? En trevlig tradition är det oavsett.
Kapitalismens fördelar är många och väl omskrivna. Den har gjort oss rikare och lyckligare. Men den är inte utan avigsidor. En sådan är att den tenderar att inte bry sig om små mjuka värden. Kräftpremiären är ett minne blott sedan många år, semlor kan på många håll köpas året runt – och dessutom i de mest motbjudande utformningar – och ungdomar börjar sälja jultidningar strax efter att midsommarstången har plockats ned.
Varje litet steg tar oss mot en tillvaro där hela året ser likadant ut, med benäget undantag för tillståndet i den så kallade utemiljön. Ett visst mått av begränsningar – som inte faktiskt inverkar menligt på någon – kan faktiskt bidra till att förhöja livsglädjen. I stället för monotoni inträffar från tid till annan små händelser som är värda att fira. Roliga tillfällen att komma samman och glädjas. Kan vi ha dem ändå? Absolut. Men de blir mindre speciella, mindre lustfyllda.
Låt surströmmingspremiären leva.