Det kommer att dröja innan historien om den åttaårige pojken som misstänks har mördats av sin egen pappa slutar att skära i hjärtat. Det finns något sunt i detta. Sådana här kompakt svärta ska ta tid för själen att städa. Avtrycket ökar vår benägenhet att agera, för att se till att fler inte ska behöva möta samma öde.
Därför trotsade hundratals Luleåbor kylan i söndags när de tog till gatan för att hedra åttaårige Tintin och kräva förändringar. Redan före helgen verkade det faktiskt sannolikt att sådana skulle komma till stånd, men det är likväl viktigt att påminna om det folkliga engagemanget i frågan.
Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi tog upp frågan i riksdagen i förra veckan och statsminister Ulf Kristersson (M) välkomnade omedelbart möjligheten att genomföra sådana förändringar med brett stöd i riksdagen. Föga förvånande, Kristerssons patos i barnfrågor är välkänt sedan länge.
Frågan är bara hur en reform ska utformas för att faktiskt lösa problemen. Ledarsidan har tidigare skrivit om hur Sverige förut mer lättvindigt skyddade barn från sina föräldrar, på den tiden gick vi för långt i den andra riktningen. Vi ådrog oss omfattande och mestadels rättmätig kritik. Dit vill vi inte tillbaka. Och skyndar vi på processen för mycket är det lätt att vi ändå gör det.
Barnombudsmannen Elisabeth Dahlins förslag, framfört i en debattartikel i Aftonbladet i lördags, att ge barn egna juridiska ombud som enbart ser till barnets bästa är en god utgångspunkt. Likaså att höja kompetensen hos domstolarna. Men det räcker förmodligen inte.
Vi behöver bli bättre att se när förändringar sker i en förälders agerande och risken för barnet plötsligt höjs. Då är det ofta en fråga för socialtjänsten som i dag kanske har lite för lätt att falla tillbaka på att upprätthålla det umgänge som domstolen har slagit fast. Situationer kan ändras relativt snabbt och även då måste samhället kunna agera. Vi måste skapa förutsättningar för myndigheterna att både förstå när fara föreligger och inse att de då också måste agera.
Det är ingen avundsvärd uppgift att tvingas besluta huruvida ett barn ska skiljas från en eller båda av sina föräldrar. Men det måste göras. Och det fungerar i de flesta fall, de förändringar vi nu måste göra handlar om att kalibrera verktygen för att avhjälpa ett antal riktigt allvarliga fall. Det innebär också att vi behöver en betänksam process snarare än att skynda igenom en förhastad lagstiftning.