Ingenting skär så djupt i hjärtat som brott som begås mot barn gör. Tidigare i veckan tangerade ledarsidan ämnet att alla vuxna har ett ansvar gentemot barn och att det givetvis särskilt gäller föräldrar i förhållande till de egna barnen. Barn älskar sina föräldrar, nästan reservationslöst. Men det är inte alltid som kärleken är besvarad.
Familjen är samhällets viktigaste institution. Den traderar normer och skapar trygghet. Så är det nästan alltid, men ibland går det fel. Ibland blir ett barns viktigaste skydd mot resten av världen det som plågar dem mest. Och i riktigt allvarliga fall leder det till deras död.
Alla är överens om att det är hemskt och om att vi måste kunna göra någonting åt det. Det måste vi förstås, men det är inte enkelt. Tidigare var vi i Sverige väldigt liberala med att ta barn från sina familjer. Det räcker med att ta en närmare titt på situationen som har rått i Gällivare för att se att det inte är en bra ordning. Och Sverige fick motta stora mängder internationell kritik för detta.
Till slut svängde vi. Det blev svårare att skilja barn från föräldrarna. Numera styrs vår lagstiftning utifrån föreställningen om barnets bästa, och det innebär att man så långt det är alls möjligt ska ha umgänge med båda sina föräldrar. Och det är förstås en god huvudregel, föräldrar är nästan alltid bra för sina barn. Men undantagsfallen då, klarar vi verkligen av att skydda barn från föräldrar som utgör ett allvarligt hot mot dem? Mycket talar för att vi inte gör det.
Det är en delikat balansgång. Att mer vanemässigt börja skilja barn från föräldrar igen är inte heller önskvärt. Men vi måste kunna skapa bättre förutsättningar för att identifiera undantagsfallen och att då mer resolut kunna frångå huvudregeln. Det var inte länge sedan vi fick ta del av fallet lilla hjärtat, den treåriga flickan som togs från sina fosterföräldrar och som sedan påträffades död hos sina biologiska föräldrar. Det gav upphov till en omfattande debatt och Moderaterna lyckades samla riksdagen till att genomföra lagändringar för att bättre skydda barn i de situationerna.
Vi behöver en liknande process nu. Detta händer lyckligtvis inte så ofta men varje fall är en obeskrivlig tragedi. Utred om reglerna behöver kompletteras eller om de bara inte används ordentligt. Vi har en skyldighet att göra vad vi kan för att skydda barn från att möta samma öde som den åttaårige pojken.