Det enda som ska hindra vad som i praktiken är en frigivning för gärningsmannen är huruvida det föreligger en påtaglig risk för fortsatt brottslighet. Det vill säga huruvida han lär komma att mörda någon igen. Detta förklarar även åklagare Fredrik Skoglund för Kuriren.
Så är också lagen skriven, vilket rättsväsendet förstås är tvunget att förhålla sig till. Något annat vore vanskligt. Men det hindrar inte att man också inser att systemet i sig är behov av påtaglig förändring.
Det som gör att många i allmänheten anser att den som har dömts till livstids fängelse för ett brutalt mord – vilket tvivelsutan är fallet med Maris mördare – är inte enbart risken att vederbörande ska göra det igen, även om det förstås spelar in, utan faktumet att det har skett en gång. Det ska helt enkelt vara ett straff.
Det straff som Maris mördare nu fått bestämt, 30 år i fängelse, är förstås med svenska mått mätt ett mycket hårt straff. Men är det tillräckligt? Räcker det för en man som på grund av att han såg sin ex-sambo prata med en annan man på krogen bröt sig in i hennes hem, beväpnade sig med en yxhammare och väntade på att hon kom hem varpå han upprepat slog med vapnet mot hennes huvud och nacke så att hon dog?
Är det rimligt att den person som så hänsynslöst satte punkt för en blott 38-årig människas liv släpps ut efter 20 år? Det finns ingen villkorlig frigivning för ett mordoffer. Mari kommer aldrig att komma hem igen. Hennes tre döttrar kommer aldrig att få se sin mamma igen, aldrig mer få hålla om henne. Den ena dottern var bara sju år när hennes mamma mördades. I mångt och mycket berövades hon en stor del av hela sitt liv. Det gäller förstås alla döttrarna, även om de två äldre hann få lite mer tid med sin mamma. Men deras lidande är livslångt.
Detta bör väga betydligt tyngre i den sammanvägning som görs när man bedömer hur långa straff som är rimliga. Bland annat Moderaterna har inför valet utlovat en större reformering av straffrätten. Genomför den och ta brottsoffren på det allvar som de förtjänar. Låt tiden då medlidande med gärningsmän väger tyngre än medkännande med brottsoffren gå mot sitt slut. Detta har plågat svenskt rättsväsende länge nog.
Det är för sent att hindra att Maris baneman släpps ut. Men se åtminstone till att det inte sker fler gånger än nödvändigt. Låt livstids fängelse vara just det.