Under en själfull decemberkväll lyckas de i alla fall – förstärkta med Britta Bergström och en handfull andra vokala smällkarameller, förträffliga Trio X och gitarrfantomen Ola Gustafsson – dra ett redigt strå till julstämningsstacken medelst ett gäng ypperligt tolkade soul-, gospel- och juldängor.
Tillbakalutat ekvilibristiska Britta Bergström placerar omgående ribban högt i en skönt sprittande Frosty the snowman innan det är dags att låta gospelkometen Samuel Ljungblahd sätta sin prägel på Stevie Wonders Someday at Christmas, krispigt klar som julsnön i en romantisk komedi. Ida Sand, född Sandlund, står för kvällens bluesigaste insatser, såväl i egna alster som i en mäktigt lunkande, bastant gåshudsalstrande Merry Christmas, baby där hon tar i från tåspetsarna till pixiefrisyren medan maken Ola Gustafsson brutalgnisslar med gitarren och Calle Bagge plinkar på som pianisten på en lönnkrog i förbudstidens Chicago. En skönt dekadent motvikt till allt översockrat julsångsmys man får dras med så här års!
Vid nyss fyllda 20 är Molly Pettersson Hammar ett sådant under av scenisk karisma och brådmogen vokaltalang att hela auditoriet baxnar, och oavsett placeringar i Idoltävlingar och Mello-jippon har hon med all sannolikhet redan säkrat en plats bland de stora. Hennes tolkning av Beyonces Love on top är otadlig och när hon och Ljungblahd triggar varandra till allt djärvare vokala bergsbestigningar i Ain’t no mountain high enough är euforin ett faktum. Och så håller det på – klassikerna avlöser varandra i solo-, duo- och storgruppstappningar, glittrande som julgranspumlor - Curtis Mayfields People get ready och Move on up, Carole Kings You’ve got a friend och dundrande finalnumret Higher ground av Stevie Wonder, och de interna ryggdunkarna artisterna emellan är lika befogade som underhållande.
Även om detta främst är vokalsolisternas afton för sig ju storbandet som väntat exemplariskt i slickat funkiga, perfekt skurna musikaliska paltor och smyckade med åtskilligt solistiskt bling. Peter Dahlgren står för en av sina funkigaste trombonuppvisningar, Jacek Onuszkiewicz briljerar med sordinerat trumpetjamande och Robert Nordmark river av ett gäng saxsolon som snudd på får hans glasögon att imma igen som Karl-Bertil Jonssons vid glöggprovningen. För att smolka glädjebägaren en aning kan jag ju konstatera att repertoaren trots alla förtjänster ändå var i manstätaste laget. Stevie och Curtis i all ära – var fanns Aretha Franklin, Mahalia Jackson och andra drottningar en sån här afton? Och inte hade det skadat med litet fler distinkt årstidsförknippade alster, även om det synnerligen stämningsmättade extranumret Auld lang syne väger upp åtskilligt.
Kuriren rekommenderar
Läs mer: De hade högst inkomst i din kommun.
Läs mer: Här hittar du samtliga fastighetsaffärer
Läs mer: Världskändisarnas udda besök i Norrbotten.
Läs mer: 14 personer du inte visste är från Norrbotten
Läs mer: 14 Luleåsaker du minns om du var ung på 80- och 90-talet
Läs mer: Kändisar som håller på Luleå Hockey
Vill du ha nyheter från Kuriren på din facebook - Gilla Kuriren här.