Året är 1939, Tyskland har annekterat Österrike och den 22-årige universitetsstudenten Josef Kohut kallas in till förhör. Domen blir sex månaders fängelse. ”Brottet”: Homosexualitet.
Månaderna i fängelse visar sig bara vara början. Nazisterna har bestämt sig för att utrota homosexuella och Josef Kohut forslas vidare till koncentrationsläger där han förses med en synbar rosa triangel. Först 1945 blir han ”fri”, vilket naturligtvis är en sanning med modifikation.
Josef Kohuts (1917– 1994) skakande vittnesskildring från åren i nazisternas våld skrevs under pseudonymen Heinz Heger och gavs ut i Österrike först 1972. Själv skulle han aldrig komma att få någon ekonomisk ersättning för åren i koncentrationslägren. Först 2005 inkluderades sexuell läggning i lagen om ekonomisk gottgörelse till koncentrationslägeroffren i Österrike. I Sverige klassades homosexualitet som psykisk störning ända fram till 1979.
Nu har Riksteatern i samarbete med RFSL och Forum för levande historia tillsammans med det konstnärliga teamet Daniel Åkerström-Steen, Mattias Brunn, Marcus Baldemar och Mårten Andersson iscensatt Kohuts text för teaterscenen och under helgen spelades pjäsen i Boden och Piteå.
I rollen som berättaren Josef Kohut ser vi Mattias Brunn. Med på scenen är också dansaren Marcus Baldemar som tolkar berättarens utsatthet i sparsamma rörelser.
Texten är saklig, bitvis outhärdlig. Vittnesmålen om våldet i Tredje rikets välorganiserade dödsläger blandas med berättelser om tortyr som nästintill lekfulla infall och förströelse.
Ingenting är heligt, hatet och föraktet känner inga gränser och överlever gör endast den som får en position – som älskare åt någon med makt, eller som ”kapo”, en fånge med uppgift att vakta de andra fångarna.
Skådespelaren Mattias Brunn, som också dramatiserat texten, bär fram ett vittnesmål som balanserar kyligt mellan det ”vardagligt” redovisande och det bestialiska. Texten skär som ett rakblad.
Men inramningen förbryllar. Inledningens schlagerdivor i gula fluffiga klänningar sjungandes ”Schön is die Welt” i motvind, förgyllt prasslande papper som lägger sig som mattor över den sparsamma scenografin, kostymernas paljetter, pysslet med krukväxter, glittret som faller från scentaket under hela föreställningen. Jo, här behövs distans för att orka härda ut i den andlösa salongen. Kanske också lite svalkande ironi. Men överlastning tynger alltid.
Vittnesmålet lever i sin egen kraft: Om detta får vi aldrig sluta tala. Det har hänt och får aldrig hända igen.
Kuriren rekommenderar
Läs mer: De hade högst inkomst i din kommun.
Läs mer: Världskändisarnas udda besök i Norrbotten.
Läs mer: 14 personer du inte visste är från Norrbotten
Läs mer: Här hittar du samtliga fastighetsaffärer
Läs mer: Här hittar du samtliga artikelserier
Läs mer: Vilka regler gäller för dig och din cykel?
Läs mer: Svenskarnas tio-i-topp byggprojekt
Läs mer: 14 Luleåsaker du minns om du var ung på 80- och 90-talet