Jag spenderar Kirunafestivalen huttrandes. Det är så kallt, det är dunjacka-ta en ylletröja under-kallt. Det var det förra året också. Kanske är det en anledning till att många väljer att stanna hemma den här helgen. Men ärligt talat, det går inte att skylla på kylan längre.
Festivalen firar tjugo år och och det skulle ju firas. Inte en enda gång känner jag suget efter att ta på partyhatten. Och jag var tydligen inte ensam. Innan festivalen knappt hunnit avslutats, medan några tappra själar klamrade sig fast i öltältet, så började området att monteras ned och det kändes som att samtliga inblandade kände "låt oss bli av med detta nu, tack och hej". Jag tycker nästan lite synd om Hank von Hell som fick äran (?) att avsluta festivalen. Visst var det några röjiga rockers som röjde loss framför scenen men inte mer än så. Det var inga substitut till fyrverkerier som brändes av, det var ingen som skrek "vi gjorde det, tack för att ni ville fira med oss" från scenen. Hank von Hell fick inte ens en sparsmakat "en gång till"-applåd när han gick av. Det orkade ingen med.
Men en sak är säker. De hade de bästa bokningarna på länge, kanske någonsin. Miriam Bryant, Hurula, Veronica Maggio och Linnea Henriksson plockade alla hem fullpott av våra recensenter. Men trots stora namn så var det en gammal goding som fick femman av publiken. Det var nästan som att en sverigefinsk gud i gubbkeps uppenbarade sig när Markoolio klev upp på scenen.
Och hörni, jag orkar inte ens skriva om beskvikelsen över att 98 procent av festivalens besökare missade Hurula. Mest troligt hade de inte tid, han spelade nämligen direkt efter Markoolio och det tog nog lång tid att smälta den konserten. Jag kan inte se någon annan rimlig anledning till att missa Luleå-sonen.
Men kanske är det en Markoolio som festivalen behöver. Kirunafestivalen är inte en festival för indierockens våta dröm Hurula eller poppens framtid Peg Parnevik. Publiken vill ha igenkänning. De vill sjunga med till Så mycket bättre-låtar och gamla hits från tidigt 2000-tal. Vad det betyder för framtiden kan jag inte svara på men det bör nog arrangörerna fundera på. Men i en tid där fler och fler livescener tas ifrån oss så är det viktigt att ha en lokal festival att samlas kring. Det är ett sätt att känna stolthet över sin ort. Utan Kirunafestivalen finns det inte en plats för hemväntarna att samlas på under en helg varje år. Hoppas festivalen lever nästa år, bestäm er bara för vilka ni vill ska stå framför scenen för annars måste ni bygga ut öltälten.