Efter lite teknikstrul och några minuter över tiden så äntrar Miriam Bryant scenen till publikens jubel. Det är den första gången som jag har hört publiken jubla så högt under årets upplaga av Kirunafestivalen. Och Miriam Bryant dundrar in i Kiruna med iklädd en stor dunjacka och solglasögon, vilket är allt du behöver för en junikväll i Kiruna . Hon ropar ut ”Har vi fyra starka grader? Ska vi sikta på fem?" till publiken som jublar medhållande.
Jag vet inte om det är tiden. Jag vet inte om det är Miriam Bryant. Jag vet inte om det är en kombination. Men hon passar ypperligt i Kiruna. Melankolin i hennes texter om att inte passa in och om att vilja lämna staden som man har vuxit upp i sätter nästan fingret på min känsla till gruvsamhället jag och många med mig växte upp i. "Jag blev aldrig du med dig, jag kanske klantade mig" skrev hon tillägnad Stockholm men för mig sätter texten fingret på viljan att lämna sin hemstad, och att komma tillbaka. Något som hemvändarna som stäcker händerna i luften till hennes musik kanske relaterar till under en helg där man träffar cruschen från nian eller bästisen från gymnasiet som en har tappat kontakten med.
Hon visar upp sin textskatt. "Blåmärkshårt (Mi Amor)" är bland de finaste låtarna som Miriam har släppt. Hon säger ”alla kan relatera till känslan” och visst kan vi det. Alla kan relatera till henne, det tackar jag för. "Everything" är så vacker i all sin enkelhet. Blandningen mellan hennes svenska och engelska låtar fungerar förvånansvärt bra. Och "Så mycket bättre"-hitsen går hem hos publiken som kanske upptäckte henne där. Barn, unga vuxna, gamla vuxna, ja alla kan sjunga med. Publiken lyckas nästan överrösta henne i "Allt jag behöver". "Har ju blivit ett sntjem och oj vad många brustna hjärtan det finns i piböime" har jag skrivit i mina anteckningar under konserten. Med betydligt mer uppvärmda fingrar tror jag att det betyder "det är ett anthem" och "oh, vad många brustna hjärtan det verkar finnas i publiken".
Anekdoterna om livet följer varandra. Låten "Words" presenteras genom orden "Jag var ihop en tysk metallsnubbe som var sjuk i huvudet, men det kanske säger mer om mig som blev kär i skitstöveln". På något vis gör mellansnacket att jag förstår exakt vad Miriam har gått igenom och varför hon var sådär arg när hon skrev låten. Jag kan nästan se henne framför mig, med pannan i djupa väck när hon hamrar argt på tangenterna, eller skriver hon på papper? Men det är väl egentligen det man älskar med Miriam Bryant, att hon gång på gång får publiken att lära känna henne lite lite till genom sina ord. Och vad vet jag, jag kanske inte förstår henne alls.
Tonerna till "Black Car" har knappt börjat innan en kille i publiken skriker "black car" av glädje. Till en början gör hon den på svenska. "Svart bil" spenderar hon sjungandes på liggandes på scen som om hennes hjärta brast för en sekund sedan, det är fint. Om inte "Black car"-allsången till slut hörs till nattgänget på LKAB så vet jag inte. Och de hör nog även när publiken skriker "en gång till" till en Miriam som inte ens har lämnat scenen. "Okej, vi kör två låtar till" säger hon och levererar den låten "Musiken besviken" från senaste ep:n "Ett sista glas" får avsluta konserten. Det blir inte riktigt det antiklimax som den låten kan ge då ljudet och speciellt basen inte riktigt vill vara med men oj vad publiken älskar att sjunga. Den bästa kören i Kiruna leder låten till sitt slut och ackompanjeras av vit konfetti som sprutar ut till publikens eufori.
En sak är säker. Det är inte svårt för Miriam Bryant att briljera, eller hon gör i alla fall att det ser väldigt lätt ut.
MER FRÅN KIRUNAFESTIVALEN
"Jag tror på Thomas Stenströms ord"
"Linnea Henriksson är ett unikum"