Det handlar om Venedigbiennalen – på ett sätt konstvärldens motsvarighet till Nobelpriset i litteratur. Och det var till denna konsthändelse som Anders Sunna blev inbjuden till i år. I backspegeln, betydelsefullt på mer än ett plan. Som konstnär visst, men lika mycket för den konflikt hans familj kämpat med mot staten, länsstyrelsen och senare Sametinget. En 50 år lång kamp som manifesterats i den berättelse han konstnärligt gestaltat i verket "Illegal spirit of Sápmi" som ställdes ut under biennalen och som nu gett ringar på vattnet.
– Flera juridikstudenter har hört av sig med intresse för vad min familj varit utsatt för. Samtidigt är det min familjs historia. Därför var det viktigt att hålla processen nära och involvera hela familjen, säger han.
Därför har hans bröder, farbröder, barn och föräldrar varit delaktiga i den konstnärliga processen. De har snickrat, hämtat material, betraktat (Anders Sunnas yngsta barn) och dessutom deltagit på plats i Venedig för att färdigställa konstverket.
– Min mamma kopierade uthålligt alla dokument - polisanmälningar, rättegångsprotokoll och myndighetsbeslut – som förekommit i den konflikt min familj varit en del av sedan 1970-talet då rennäringslagen ändrades. 22 000 dokument som var en del av det 20 meter långa verket i den Nordiska paviljongen. Detta år en samisk paviljong på Venedigbiennalen, säger Anders Sunna.
Och hans berättelse, inför den publik som deltog vid Moskito Art Talk på Kulturens hus i Luleå på torsdagskvällen, innebar en lång resa av tvister, bråk, polisförhör, tvångsförflyttning och slutligen spiken i kistan – när familjen förlorade sina renmärken. En djupdykning i en familjehistoria, mer än ett samtal om måleri och konstnärlig praktik.
– Jag vill berätta historier och berättar genom en blandning av konstnärliga tekniker på hårt material sedan jag slutade måla på duk 2006. Nu kan jag även karva med kniv och skapa de berättelser och känslor jag vill förmedla, säger han.
Det är nämligen känslorna han framför allt söker gestalta genom en undersökande process där han börjar med fragment för att sedan bygga en historia.
– Om jag gjort en färdig skiss skulle det vara som att fylla i en målarbok. Jag vill hitta helheten genom att testa vad som fungerar och inte fungerar i vad jag vill berätta. Då gäller det att vara brutalt ärlig mot sig själv, säger Anders Sunna.