Har verkligheten sprungit ifrån socialarbetarna?

Socionomerna har hamnat i hetluften. Inte minst sedan Tidöpartierna pekat ut deras bristande kunskaper om gängkriminella.

Att skuldbelägga och stigmatisera socialarbetarna är orimligt, menar Berndt Tiberg i sin krönika.

Att skuldbelägga och stigmatisera socialarbetarna är orimligt, menar Berndt Tiberg i sin krönika.

Foto: Andreas Wälitalo

Krönika2023-09-30 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Som socialarbetare har socionomerna en viktig roll i samhället. De skyddar våldsutsatta, arbetar förebyggande med barn, unga och vuxna, hjälper missbrukare, ser till att de som har det sämst ställt får huvudet ovanför vattenytan.

Senaste året har krav ställts att socialarbetarna också ska identifiera de gängkriminella och parallellt arbeta förebyggande så att barn inte rekryteras till kriminella miljöer. Det är höga förväntningar i en tid då ingen annan har lösningen på gängvåldet, ett ämne jag uppmärksammade i min förra krönika.

Verkligheten för socialsekreterare, fältassistenter och andra socionomyrken har med åren förändrats radikalt. Jobbet är tuffare, råare, farligare. Allt fler problemärenden i kombination med ständig stress, har skapat en utsatt och många gånger extremt pressad arbetssituation.

Uppenbarligen känner sig regeringen och Sverigedemokraterna också pressade av den accelererande gängkriminaliteten. De tycker att verkligheten sprungit ifrån socialarbetarna. Det är svårt att tolka läget på något annat sätt eftersom de i Tidöavtalet skrivit in några anmärkningsvärda rader med krav att socionomutbildningen reformeras och att ungdomskriminalitet blir ett obligatoriskt ämne på socialhögskolorna.

På sätt och vis kan jag förstå regeringen. Politiken förnekade länge gängkriminalitetens problematiska kärna och påstod att det bara handlade om olika gäng som bekämpade varandra. Nu när det gått upp en politikens talgdank, står samhället handfallet och utan åtgärdsprogram. Verktygslådan är tom, liksom. Då är det enkelt att vältra över skulden på socialarbetarna och påstådda brister i deras utbildning.

Många socionomer avfärdar visserligen det hela som ett politiskt utspel. Inte desto mindre handlar det om att landets regering försöker ta makten över en akademisk utbildning. De utbildningsansvariga vid landets samtliga socialhögskolor menar att detta saknar motsvarighet i den akademiska världen.

I debatten om ungdomsgängen vädras också en besvikelse att socialarbetarna inte kliver in i handlingen och ”tar hand om” de kriminella. Det är ett naivt och förenklat önsketänkande. Gängkriminaliteten är till sin natur direkt systemhotande och därtill en fara för rättsstaten, så extraordinär och komplex att alla förståsigpåare drabbats av vankelmod.

Att då skuldbelägga och stigmatisera socialarbetarna är orimligt, lika befängt som att de ensamma ska kunna lösa de växande problemen med psykisk ohälsa, segregation, bostadsbrist, drogmissbruk och en rad andra sociala missförhållanden som följer i släptåg när välfärden blir alltmer urgröpt.

Samtidigt är tusentals socionomtjänster obemannade. Socialchefen i Pajala gjorde vågen förra veckan när en (!) person sökt ett ledigt jobb som varit utannonserat i över ett år. Problemet för kommuner och regioner bottnar i att många socialarbetare söker andra karriärvägar. Varför? Därför att viktigt socialt arbete nedgraderats till en övergiven ändstation på samhällets bakgård.

I skenet av socialarbetarnas utsatta roll, framstår kraven i Tidöavtalet som än mer egendomliga. Varför samtalar inte regeringen i stället med de ansvariga för socionomprogrammet? Där finns redan en insikt om att utbildningen bör jackas upp på olika sätt för att bättre kunna anpassas till en föränderlig omvärld.

Har verkligen verkligheten sprungit ifrån socialarbetarna? Jag får snarare en känsla av att politiken övergivit verkligheten.