Statistiken för året: En gängskjutning om dagen, ett gängmord i veckan. Minst. En tragedi för offren och deras anhöriga. För oss alla. En katastrof för landet.
Gärningsmännen bär på ett mindervärdeskomplex som kantrar över i besinningslöst våld, menar Jens Lapidus. Minsta lilla fjärt kan utlösa en kränkthet som besvaras med mord. Gängvåldet är värre än vilda västern.
Att de kriminella gängen till största delen består av grabbar som fötts i Sverige av invandrade föräldrar, väcker frågor om hur vi hanterat integrationen. Det väcker frågor om hur samhällets förebyggande verksamheter fungerar. Det väcker hundratals frågor.
I Norrbotten är vi förskonade från det grova gängvåld som blivit vardag från Sundsvall och söderut. Men vi har fått smaka på det. Flera städer i Luleås storlek har rammats av en våldstsunami som skapar rädsla i vardagen. Folk ser sig om över axeln. På bussar, varuhus, torg.
Allt fler offer för gängvåldet saknar helt kopplingar till den kriminella miljön. Otryggheten nästlar sig in i hemmen hos vanligt, hyggligt folk. Föräldrar skjutsar barn till skolan som ren skyddsåtgärd. Gamlingar handlar inte i områden där det varit skottlossning. Många går inte ut alls, om de inte absolut måste. Ingen vill vara på rätt plats vid fel tillfälle.
Eskilstunas kommunalråd har gett den politiska frustrationen ett ansikte. I somras vädjade han till regeringen om verkningsfulla åtgärder. Vad som helst, gärna undantagstillstånd. Ett desperat nödrop från en lokalpolitikers hopplöshet.
Lika hopplös är insikten att landets styre och lagstiftare länge varit så lättsinniga. Förre justitieministern tyckte att allmänheten kunde känna sig lugn. Gängen jagar bara varandra, sa han. Så sent som i maj konstaterade nuvarande justitieministern att gängvåldet är värre än han trodde. Att han fått insikter som gjort honom skakad.
Sent ska syndarn vakna. Hur kan n-å-g-o-n ha undgått att gänggalenskapen för länge sedan passerat blodspengarnas sista gränspost? Har våra högsta ansvariga för samhällets väl och ve bott under en sten när automatvapnen ekat och dynamitladdningarna exploderat i portgångar och radhus?
Stoppa upp lagboken i röven svennar, är det föraktfulla budskapet från de gängkriminella. Det är som att lyssna till maffian och dess gangstrar som skapar skräck med sin människofientliga värdegrund öga för öga, tand för tand.
Och hur många är de? I media rapporteras om alltifrån några tusen till 30 000, ibland fler. Ingen vet. Undra på att den samlade intelligentian av samhällsvårdande myndigheter kliar sig bekymrat i huvudet.
Poliser. Kriminologer. Socionomer. Psykologer. Sociologer. Forskare. Ingen verkar förstå mer än att gängvåldet är lika urspårat som ohyggligt.
Inte desto mindre är situationen akut. De här gängens miljöer måste ödeläggas och avväpnas en gång för alla. Deras verksamheter måste förstöras till grunden så att de inte kan sälja knark, handla med vapen, tvätta pengar eller rekrytera småglin till kontraktsmördare.
Som medborgare ska vi känna tillit för varandra, inte rädsla. Alla har rätt att leva i trygghet, utan hot. Ingen ska behöva frukta att någon samvetslös vettvilling plötsligt avfyrar en revolver när vi lämnar barnen på förskolan eller tar en fika på stan.
De empatistörda gängens obegripliga brutalitet gör oss alla till brottsoffer. De skottskador de åsamkar vårt land kan ta generationer att läka. Vansinnet måste få ett slut.
Nästa lördag: Har verkligheten sprungit ifrån socialarbetarna?