Fortfarande groggy försökte jag ta in och bearbeta information om att lillebror hade ”tryckt på” den. Oavsett tillstånd, det tar en sekund att räkna ut att rapporter om en mobiltelefon som blivit ”tryckt på” av en ettåring osar katt. På skärmen blinkade versala hälsningsfraser på olika språk. HOLA! MERHABA! CIAO! Den mådde inte bra. I timslånga samtal med tillverkaren kom experterna med tusen peppiga råd om tekniska åtgärder. Enligt deras första bedömningar var prognosen god. Men jag kände i magen att det här handlade om palliativ telefonvård. Tafatta livsuppehållande insatser som inte ledde mot något lyckligt slut.
De första bilderna jag tog med mobilkameran var på BB, dagen då min yngsta kom till världen. Sen dess har telefonen ilsket signalerat att det efter 63, 64 och 65 veckor är dags att säkerhetskopiera, arkivera fotona på en säkrare plats. ”Men lägg av och tjata, JAG VET!! Ska bara…” har jag tänkt och klickat bort de utropsteckenkantade varningarna. En efter en. Enligt lagen om alltings jävlighet skulle det komma att få en djupare innebörd.
Jag ställde många frågor till fyraåringen. Vartefter kröp det fram att hon var medbrottsling:
– Mamma vet du, vi tände och släckte lampan.
– Hur många gånger tryckte ni?
– Jättejättemånga. Så här! Hennes pekfinger fladdrade som en kolibrivinge.
Slår man fel kod för många gånger tror telefonen att den hamnat i orätta händer och pulvriserar rubbet. Fabriksåterställning. Ett skitord. Utan back up är en fabriksåterställning oåterkallelig. Varenda bild från min sons första levnadsår hade lösts upp i universum. För mitt inre flimrade tusentals foton förbi. En alldeles nybakad fot med sjukhusets plastband runt den sköra vristen. Vitfjunig, nyfödd, genomljuvlig bebis, för första gången vilande mot sin fars bröstkorg i salen, där gryningsljuset sipprade in genom persiennerna. Borta för alltid. Jag grät så axlarna skakade.
De senaste månaderna har varit ett hinderlopp med meterdjupa vattengravar och utan mållinje. En nära anhörig blev svårt sjuk, jag tappade bort viktiga grejer, cykeln blev stulen och jobbet strulade. Jag hann knappt hantera det ena jävulskapet innan nästa tog vid. Kroppen larmade med domningar i armarna och huvudvärken från Mordor. Sen kulminerade tillvaron i Det Stora Telefonhaveriet.
– Otur! En olycka kommer sällan ensam, sa en kompis frejdigt.
Jag tror inte på otur. Allt var en rad skarpa varningar om att bilden av mig själv som osårbar är en illusion.
Det känns som att vara på tillnyktring efter en fetfylla, men jag är något viktigt på spåren när jag med kraft slagit av på tempot. Så ofta jag kan drar jag till skogs och kutar som ett jehu. Magi för hjärnor på gränsen till kortslutning. Jag har börjat lägga märke till detaljer igen. Harar bevakar mina steg när jag springer genom minneslunden. Jag stannar och borrar in näsan i regnvåta syrenklasar och beundrar mäktiga åskmoln. På ängen ett rådjurskid på vingliga ben. Med ny skärpa framträder konturer och perspektiv. Ett skräckfilmsartat brandinferno i London där människor kastar ut spädbarn genom fönstren. En cancerdrabbad kollega. En barndomsvän som förlorar sin mamma. Mitt i det, ett stråk av tacksamhet. Fotografierna är raderade, men mina barn finns kvar här. Och minnet av det rosiga knytet i sjukhussalen där tiden stod stilla är outplånligt.
Fler krönikor av Anna Stenberg:
"I samma sekund som min nyfödda bebis lades mot mitt hjärta stabiliserades alla värden"