Förut drällde jag saker runt hela Lule kommun. Jag var en slarva av grövsta kaliber. Skinnhandskar, collegetröjor, nycklar, skolböcker, smycken, plånböcker och lotter jag skulle sälja åt fotbollsklubben försvann oförklarligt. Och cyklar! Gud vet hur många cyklar jag blev av med. Muttrande knatade mamma runt byn och sökte, i hopp om att hitta dem slängda i nåt slysnår. Med enstaka undantag slutade det med att hon köpte nya hojar till mig, som jag fick behålla tills de blev stulna igen. Flickrummet var en sanitär olägenhet. Dörrn gick inte att öppna för att golvet var täckt av bråte, kläder och damm. Inte förrän mamma hotade med sopcontainern gjorde jag en halvhjärtad insats i svinstian. Stackars mamma. Det var inget tonårsbeteende som mognade bort. Nej då. Jag fortsatte i samma stora stil och hade fyllt 30 när jag skulle resa till Thailand med en ny pojkvän. På Arlanda ringde morsan och ville växla några ord med killen, som hon aldrig hade träffat. Det blev ett mycket kort samtal:
– Din mamma sa att du har en tendens att slarva bort grejer. Hon tyckte jag borde känna till det.
Allt talade för att jag var ett hopplöst fall. Men när fan blir gammal kan som bekant mirakel ske. Fråga mig inte hur det gick till men de senaste åren har mitt slarvprotokoll varit plumpfritt. Delvis sätter jag det i samband med att jag blev förälder och ställdes inför situationer där jag hade noll kontroll. Då blev det viktigt att behålla kontrollen över sånt som är konkret. På ett nästan autistiskt vis har jag stenkoll, inte bara på mina, utan även andras grejer. På kvällarna röjer jag golven från leksaker. Fattas trollsländan i littlest pet shop-flocken letar jag tills jag hittar den. Ni pratar om strumpor som mystiskt försvinner i tvättstugor? Inte här. Med Rainmanprecision sorterar jag varenda ministrumpa tills alla par är kompletta. Härförleden letade jag ett par röda vantar fyraåringen gav vaga besked om efter en utflykt. Som en debil snutschäfer nagelfor jag varenda kvadratcentimeter av lekparken. Igår hittade jag ena vantstackaren efter en raid i en ångestframkallande upphittarlåda på dagis. Oredan gör mig till en ohärlig människa. Jag är fortfarande sur på barnens pappa som glömde dotterns högt älskade snuttefilt ombord på ett plan för två år sen. I en stor eftersöksapparat involverade jag både flygbolaget och hittegodsavdelningen. Snuttefilten återsåg vi aldrig. Höjden av slarv. Ett lågvattenmärke.
Förra helgen trillade jag dit på en konsert. Ett fläskigt återfall. En tillnyktrad slarva använder varken handväska eller plånbok. Bank- och busskort förvaras lösa i jackfickan. Plötsligt var de puts väck. Antingen var tjuven framme, eller så ramlade de ner i en bajamaja när jag halade ner brallorna. Gissa hur handikappad man blir utan kort, i detta kontantlösa tidevarv. Den natten plankade jag i ondo förbi tunnelbanespärren. När jag utled kom fram till min station var cykeln stulen. Att återge den ramsa som vid det laget for över mina läppar skulle få mig entledigad från mitt krönikörsuppdrag.
Som bonus har nu fyraåringen börjat med otyget att ta på sig udda strumpor på morgnarna. En randig och en prickig. Vem som helst kan räkna ut att psyksorteringen i tvättstugan kommer att gå käpprätt åt helvete. Möjligen är det kosmos som utsätter mig för kognitiv beteendeterapi, i akt och mening att tvinga mig till balans mellan kaos och kontroll. Vi får se vem som vinner dragkampen.