Insändaren i Kuriren 16/2 från signaturen Upprörda gymnasieelever träffar mig rakt i hjärtat.
”… Vi kommer aldrig kunna gå tillbaka i tiden, vi kommer aldrig vara yngre än vi är nu … Hur kul är det för oss att ständigt sitta hemma och missa all den tid vi skulle kunnat få leva ut våra gymnasiedrömmar?”
Ja, eleverna i vår gymnasieskola och gymnasieskolor i hela landet har kämpat länge nu. I mitten av mars 2020 fick vi skicka hem dem, till en långvarig och ofta mödosam Skola hemma-tillvaro. Trots digital teknik som funkar, lärare och övrig personal som verkligen gör allt för eleverna, så finns det inget som slår att få vara med kompisar, att ha lektioner där läraren finns nära och bättre kan föra dialog, visa, instruera och stötta.
Det är snart ett år sedan vi lärde oss vad Skola hemma betyder. I juni 2020 firade vi en stillsammare och mer distanserad studentexamen. Fin och högtidlig, men inte riktigt den examen våra elever drömt om. Höstterminen 2020 inleddes med växelvis Skola hemma och Skola i skolan, och närmare jul blev det åter mest Skola hemma. Nu, mitt i vårterminen 2021, kräver smittoläget fortfarande en stor andel fjärrundervisning.
Våra elever är tappra. De följer strävsamt våra pandemiregler i skolan och gör verkligen så gott de kan med att hålla modet uppe. Nu, i februari 2021, är vi pandemitrötta och längtar efter att få leva som vanligt. Och vet ni; när jag är trött och less på alla begränsningar, så tänker jag på de äldre, på sjukvården, men också väldigt mycket på våra gymnasieelever och deras drömmar. Så – låt oss hjälpa dem att få sina drömmar uppfyllda, genom att fortsätta ta ansvar.