När livet är som tuffast och vi ungdomar kämpar oss igenom vardagen och försöker att hålla betygen uppe, och hänga med i skolan trots omständigheterna, så finns det trots det fortfarande vuxna människor som inte ens kan bära munskydd på bussen.
Det är samma vuxna som har kopplat ihop mycket av pandemins snabba och stora spridning med oss ungdomar. Vi har fått nog av att bli beskyllda för alla samhällets problem. Nästan ingen pratar om hur pandemin har påverkat oss ungdomar, hur det känns att ha sängen som sin arbetsplats eller hur lite man faktiskt lär sig sittandes bakom en laggande skärm. Ingen har lagt märke till oss, är vi osynliga?
Självklart finns det vissa unga som inte sköter sig, men detta ger er inte ursäkten till att behandla oss som dammet på er bortglömda fönsterbräda. Vi i klassen, födda 2003, fick inte ens gå hela vårt första år på gymnasiet på plats, likaså många andra klasser. Alla upplevelser och roliga aktiviteter som man skulle få uppleva under sin gymnasietid har vi inte fått ta del av. Vi kommer aldrig kunna gå tillbaka i tiden, vi kommer aldrig vara yngre än vi är nu. Nu går vi vårt andra år på gymnasiet, andra terminen och vi har heller knappt fått vara på plats mer än tredjedel. Hur kul är det för oss att ständigt sitta hemma och missa all den tid vi skulle kunnat få åt att leva ut våra gymnasiedrömmar?
Så tänk nu på oss nästa gång när ni funderar över att inte sätta på munskyddet när bussen är full. Tänk på oss när ni funderar över att skylla problemen på oss. Tänk en extra gång och förstå att vi gör inte som ni säger, vi gör som ni gör. Vill ni att vi ska bli bättre så måste ni vara bättre själva och också respektera oss.
Gör ni inte detta, så kommer vi aldrig att bli av med pandemin, och vi kommer aldrig att lyckas som ett gemensamt samhälle med målet av att förändra världen till det bättre.