Debattinlägget ”Det måste finnas bättre platser för nytt stålverk”, publicerat i Kuriren 19 april, är flerdubbelt intressant. Emma Andersson är modig som gör det och levererar kunniga argument – ekonomiska, miljömässiga och megapolitiska.
Om det behövs fler synpunkter är det kanske som samhällsbyggnadsteknik. Med avseende på landskapets långsiktiga hållbarhet, förutsättningarna för samhällets mångsidighet och variation samt närvaron av stark infrastruktur. Min egen ålder är tillräckligt hög för att jag ska imponeras av en kvinnas logiska resonemang om valet av placering av ett stålverk.
En sak kan jag tillägga: När alla springer åt samma håll, då ska man ana det värsta. Alldeles särskilt när det gäller placeringen av ett stålverk.
År 1975, efter flytt från Gävle till Luleå, ingick jag i ledningen för den styrka som skulle ordna för mottagandet av Stålverk 80. Efter mindre än ett år ingick jag i styrkan som skulle ta hand om resterna av något som inte blev av. Det satte djupa spår för de flesta som var med. Luleå lider fortfarande av sviterna.
Av plikt men också av intresse lärde jag mig mycket om Norrbottens naturförutsättningar, inte minst den samlade kunskapen om landhöjningen. Att det av den – i vertikalt mått – ännu återstår cirka 250 meter och att Bottenviken en gång är något annat än nu. Också att vi måste räkna med motgående rörelser, närmast översvämningar som följd av globala uppvärmningen. All mänsklig verksamhet av större slag måste stå i ett visst förhållande till naturens krafter och de långsiktiga förändringarna. Det bör märkas och framhållas i den pågående planeringen, till exempel om vi ska ha Grandenleden, eller Norrbotniabanan, eller ett stålverk i Boden. Om vi ska ha Malmporten för fyra miljarder, eller göra om Sandön till Luleås nya centrum.