Det finns idag en stor global överkapacitet för stålproduktion, både i Europa och i Kina. Globalt räknade OECD att överkapaciteten för år 2020 var 624 miljoner ton. Under 2020 fortsatte kapaciteten för stål att öka medan produktionen och efterfrågan minskade. 2020 var kapacitetsutnyttjandet 74,5 procent. Regeringar som deltar i OECD:s stålkommitté anser att överkapacitet är en av de största utmaningarna som den globala stålsektorn står inför idag.
Den beräknade sänkningen av koldioxid med hjälp av "grönt stål" förutsätter att man rakt av byter ut stålet. Inte att man bara spär på med ytterligare produktion av stål. Ett stål som dessutom beräknas vara minst 20-30 procent dyrare än konventionellt tillverkat stål.
Bolaget bedömer att koldioxidutsläppen per ton stål kan reduceras med motsvarande 95 procent jämfört med vad som gäller vid traditionell ståltillverkning. Det är då lätt att tro att H2GS inte kommer att släppa ut någon koldioxid alls. Enligt bolagets uppgifter i tillståndsansökan kommer utsläppen av koldioxid att uppgå till 550 000 ton per år.
Bolaget anger att effektbehovet sammantaget bedöms vara cirka 2000 MW med en förbrukning på ca 20 TWh el, därtill en förbrukning på 2,3 TWh naturgas och 0,3 TWh kolinjektion. Sveriges nuvarande elförbrukning ligger i dag på ca 134 TWh.
För att försörja H2GS med el måste Svenskt kraftnät dra en ny kraftledning från Messaure, en beräknad sträcka på ca 13 mil. Initialt uttalande var att detta skulle ta 10-12 år att bygga.
Elen som produceras i Norra Sverige kommer inte att räcka utan man räknar med att bygga ut vindkraften. Bara att förse H2GS med el kräver mellan 500-600 vindkraftverk, beroende på hur höga man bygger dem; antingen 150 eller 200 meter. Varje vindkraftverk tar i anspråk ca 300 kvm mark, vilket innebär att man skulle behöva ca 15-18 hektar mark att exploatera.
Nedläggningen av kärnkraft och elektrifieringen av fordonsflottan innebär dessutom att Sveriges kapacitet redan är ansträngd. Om elbrist uppstår och blir akut under vinterhalvåret, infinner sig frågan hur elektriciteten skall ransoneras. När eltillgången för hushåll, välfärdssektorn och övriga näringslivet ställs mot grönt stål lär det politiska stödet minska.
Dessutom har H2GS svårigheter att få tag i järnmalm i Sverige vilket gör att man överväger järnmalm från Brasilien och/eller Kanada.
H2GS etablering i Boden förklaras med att det finns tillgång till järnmalm och grön el, nu verkar det som att det varken finns el eller malm. Det verkar genomsyras av en det löser sig mentalitet.
Vem betalar notan? Och hur påverkar det här människorna och miljön?
Jag kan tänka mig minst tio bättre lokaliseringar av ett stålverk, som inte skulle gå ut över de boende och inte kraftigt ändra ett områdes karaktär. Stålverket och dess infrastruktur kommer att finnas kvar för evigt och påverkar således alla närboende och områdena Gruvberget, Södra Svartbyn och Norra Svartbyn på ett negativt sätt.
Om vi nu är ute efter att jaga koldioxid på en internationell nivå så ger det mer sänkning av koldioxid genom att exportera den gröna elen till de länderna som använder kolkraft. Eller skall vi helt enkelt skynda på omställningen av de stålverk som redan finns, likt SSAB gör?