Svar på insändaren Varningsflagg för Norrbotniabanans broar
Björn Wennman påminner oss käckt om historiska tillfällen då vår nation befunnit sig i riskzonen av en eller annan anledning, som till exempel Göta kanal, Engelska kanalen genom Norrbotten och Stålverk 80. Han menar att exemplen ger oss anledning att varna för risker som hör ihop med Norrbotniabanan. Med det är vi inne på de risker som startade med Playa Plannja, som nu blivit säte för det som kallas Malmporten. Om riskerna hänger ihop med det så verkar varningsflaggan ha hissats väl sent. Världens största muddringsflotta kommer hit, på samma sätt som 1975, när jag gjorde mig beredd på att bli en del av Stålverk 80- projektet. Då kom jag från Gävle gatukontor till Luleå gatukontor.
Det finns vissa likheter mellan då och nu som skulle kunna motivera förhöjd beredskap inför riskerna. Men vem orkar med riskanalyser i det här sena skedet? Det var på lösa boliner som "Kustjärnväg genom Sverige" släpptes loss, delvis som ett slags plåster för att Stålverk 80 gick i stöpet Den skulle vara ett motmedel mot arbetslöshet. Ointresse i Norrbotten och bristfällig analys gjorde att Botniabanan, delsträckan söder om Umeå, blev byggd. Det måste vara ett historiskt dyrt projekt, om man mäter resultatet i dag. Nu ser Norrbotniabanan I Luleå ut att vara fast i den östliga infarten, ifall inte en radikal förändring sker i sista stund. En västlig infart hade passat bättre ihop med E4:ans dragning och varit rimligare, i kombination med stambanan.
När varningsflaggorna fortsättningsvis höjs vore det önskvärt att det blev mer tydligt redovisat vem som står bakom besluten om Norrbotniabanan och hur kommande ansvars frågor fördelas.