Sveriges största misslyckade industriprojekt genom tiderna är Göta Kanal. Engelsmannen Thomas Telford var den store konstruktören i detta projekt.
Kanalen blev omodern något decennium innan den blev färdigbyggd. Järnvägen hade kommit. Kanalen är nu en uppskattad turistled.
Ett annat misslyckat projektet var att transportera järnmalm efter Lule älv. Malmen skulle transporteras med tåg från Gällivare till Edefors. Därefter per båt till Luleå. Bodenforsarna skulle passeras via slussar. Ett engelskt bolag gick in i detta. Man hade goda kunskaper om slussar, men man visste ingenting om slussar i subarktisk miljö. Bolaget gick i konkurs. Rester av detta projekt kallas för Engelska Kanalen.
Nu är den ett turistobjekt.
Alla norrbottningar, någorlunda till åren, känner till Stålverk 80. Staten hade malmen, skattepengar och kunde bistå med el. Norrbotten hade arbetskraften. Det blev ett fiasko eftersom man var okunnig om de europeiska förutsättningarna. Platsen där denna industri skulle byggas kallas nu för Playa Plannja.
Den är nu övertagen av Projekt Malmporten. I dagarna börjar man muddra inloppet till Luleå för att ta emot större fartyg.
Norrbotniabanan ska gå förbi Piteå och Luleå tätorter. Här vill man nedvärdera människors välbefinnande genom en godsjärnväg genom dessa städer. Man har ifrågasatt dess tillförlitlighet genom klimatkänsliga, öppningsbara broar över älvarna. Det finns en nedre temperaturgräns för klaffbron vid Pitsundet. Sådant kan inte tolereras för en järnvägsbro där det inte finns alternativ omledning.
Ett misslyckande med järnvägsbroarna och Norrbotniabanan behöver inte bli totalt. När man så småningom inser att dessa broar ej fungerar finns alltid möjligheten att bygga om järnvägen och låta den passera våra älvar vid Bergsviken och Gäddvik.
Där blir det vanliga, låga betongbroar. Tillförlitligheten där är maximal.