Många faktorer spelar in när det gäller kompetensbristen. En är den gamla vanliga visan, många har fått för sig att Norrbotten och Västerbotten är något slags bakvatten. Till viss del får vi nog skylla oss själva. Vi framhåller ofta naturen och diverse upplevelser i den som det enda som gör den här underbara platsen på jorden värd att besöka.
Det är ju sant i så måtto att här erbjuda naturupplevelser som svårligen kan fås någon annanstans i landet. Sverige är ett land med genomgående vacker natur och ändå är norra Sverige oöverträffat. Och det är en viktig del av vad som gör våra län fantastiska, men det är långt ifrån den enda.
Det är väldigt varierade län. Vi har verkligt urbana miljöer i våra större kuststäder: Luleå, Skellefteå och Umeå. Där lever också många genuina stadsbor som har ungefär lika stort utbyte av naturen som en genomsnittlig stockholmare. Det är samma dyra färdigkaffe som inhandlas på vägen mellan advokatkontoret och tingsrätten som någon annanstans. Vi har en blomstrande spelindustri och faktiskt ett rätt hyggligt kulturliv även om inte minst Luleås krogar kunde anstränga sig mer på den fronten.
Därtill har vi underbara och levande småstäder som Kalix, Boden och Piteå med all sin personlighet och charm. Det finns många sätt att leva ett gott liv på och alla är tillgängliga här.
Men det är nog inte vad folk ser framför sig när de överväger möjligheten att flytta upp hit. Att du huvudsakligen lever samma liv här som i resten av landet. 2021 gjorde statliga Lernia en undersökning av svenskarna beredvillighet att flytta till olika delar av landet. Kurirens ledarsida skrev om detta när det begav sig, men varken Norrbotten eller Västerbotten placerade sig bland de främsta åtta länen som folk var beredda att flytta till.
Att förlita sig enbart på folks djupt kända vilja att få arbetsmarknaden att fungera så effektivt som möjligt låter sig alltså inte göras för den som faktiskt vill göra något åt kompetensbristen. 100 000 personer kommer inte att vallfärda hit självmant. Det krävs mer.
Ett sätt är förstås att på sedvanligt borgerligt manér öka kraven på arbetssökande. Det kan förstås gå men de flesta sådana system går att maska sig runt på ett sätt eller annat. Det behövs incitament som får människor och familjer att vilja flytta hit. Jag har tidigare skrivit att någon form av flyttbidrag inte vore strikt otänkbart. Det kanske inte är klassisk borgerlig politik men om staten kunde betala folk för att flytta härifrån en gång i tiden kan den rimligtvis göra detsamma i andra riktningen.
Måhända mer aptitligt för en borgerlig regering är att göra det lättare för människor att omskola sig och komma hit för ett jobb som de plötsligt är kvalificerade för. Jag har tidigare skrivit mig varm för YH-utbildningarna och vad de kan innebära för Norrbotten vilket även gäller Västerbotten.
Nyligen har jag dock även fått upp ögonen för den stora roll som yrkesvux skulle kunna spela för att inte minst avhjälpa de stora aktörernas enorma behov av personal. I somras skickade nämligen företrädare för H2GS och Northvolt samt kommunstyrelsernas ordföranden i Boden samt Skellefteå ett brev till utbildningsministern, arbetsmarknadsministern och bostadsministern i den dåvarande regeringen.
Brevet innehåller fem konkreta förslag för att lösa lika konkreta problem. Fördelen med yrkesvux är att det är en kortare utbildning som skulle kunna skräddarsys tämligen väl för de lokala behoven. Men det är ett system med begränsad tjusning eftersom de flesta här redan har arbete.
Ett av förslagen handlar om att erbjuda statlig finansiering för människor som söker sig bortom hemkommunen eller -regionen för en yrkesutbildning. Detta förutsatt att personen bedöms ha förmåga att klara utbildningen samt då vara anställningsbar. Det är inte att undra på att kommuner i resten av landet inte alltid är så sugna på att betala för att någon kanske ska flytta därifrån.
Ett annat förslag går ut på att justera skollagen så att den kommunala vuxenutbildningen ges rätt att anpassa antagningskriterierna. Det skulle kunna skapa en ökad möjlighet att fokusera på anställningsbarhet. Att öppna kommunala yrkesutbildningar för inskrivna vid Arbetsförmedlingen där myndigheten exempelvis kan finansiera utbildningsplatsen har också stor potential att effektivisera arbetskraftens fördelning i riket.
Därtill föreslår även denna kvartett att ekonomiska incitament erbjuds den som är anställningsbar och villig att flytta hit där jobben finns så att privatekonomin inte ska bli ett hinder. Sist men inte minst föreslås statliga säkerheter för kommunala satsningar på studentbostäder. Denna exceptionella situation ställer så höga krav på förändring och en hög takt i dessa att det är orimligt att tro att enskilda kommuner utan svårigheter kan mäkta med dessa. Det finns således en viss rimlighet även i det förslaget.
Sammantaget är det en förhållandevis rimlig önskelista och förslagen kan bli en viktig pusselbit – om än långt ifrån den enda som behövs – i att lösa den skriande kompetensbristen. Den nya regeringen gör rätt i att läsa brevet och fundera både en och två gånger på om det inte är dags att skrida till verket.
Daniel Persson är politisk redaktör på Norrbottens-Kuriren.
