Josefin Vesterberg, mor- och dotterreportage
Det är hennes mamma Marita Nilsson, 60, som berättar historien om hur hårt Josefin Vesterberg, tio år gammal, satsade på basketen.
– När vi bodde i huset i Bredviken hade vi satt upp en basketkorg på tomten. Det var en cykelväg utanför som gick mot Hertsön. En av funktionärerna på matcherna brukade cykla förbi och han sa alltid: ”Jossan, hon stod alltid där. Det snöade, det regnade. Hon stod alltid vid korgen och sköt”. Folk säger att det är lätt att vara talang, men hon har verkligen slitit för det, säger Marita Nilsson.
Vi sitter hemma hos mamma Marita i Luleås södra hamn. En kväll när solen gör havsutsikten lite finare än vanligt.
Josefin Vesterberg ler gott och fyller i:
– Jag kommer ihåg en gång när jag stod där med Lovikkavantar på.
Så där höll det på länge. Josefin säger att hon har spelat mycket på uteplanen bakom Hälsan hus och har avverkat många utekorgar genom åren.
– Jag stod ju där morgon som kväll. När jag inte var i skolan stod jag där. Och sen var jag och tränade med Rebecca Noppa, Josefin Sandgren och Johanna Riihiaho som jag spelade med i Höken, säger Josefin och fortsätter:
– Vi åkte mycket till förra Kronanhallen. Den är ju borta nu. Vi smet in där och körde. Vi lämnade ett fönster lite öppet, smet in och körde en mot en. Alltså, vi var ju riktiga hallråttor. Jag hade inget annat liv.
"Mamma och pappa har varit mitt största stöd i livet"
Hon var ett barn som föräldrarna nästan fick begränsa när det gällde idrottandet. Fast det gick inte riktigt.
– Det var ju det hon ville. Men det viktiga: att göra läxorna och sköta skolan. Det har du ju också alltid varit nitisk med. Oavsett vad det är så har du verkligen varit all in på allt, säger Marita.
Josefin är en människa som ställer enorma krav på sig, både på och utanför planen. Det har inte alltid varit lätt att tackla för mamma Marita.
– Man får ju försöka stötta som så gott det går. Man får försöka prata och lugna ner. Hon kanske lyssnar, men tar det inte till sig alltid. ”Nu har vi förlorat och det beror på mig”, tänker hon. Man har suttit där: men, snälla du. Ni är ett lag. Det är tufft att se hur hon mår, säger Marita.
Josefin har tidigare berättat om sina problem med psykisk ohälsa. Att hon har haft dåliga självkänsla och ställt hårda krav på sig själv, men också fått hjälp att må bättre.
Samtidigt har 30-åringen varit en högpresterande stjärna i Luleå Basket och utanför planen.
Hon har nästan hela tiden pluggat och jobbat samtidigt.
– Utöver min examen som jag tog förra sommaren har jag ytterligare 200 högskolepoäng som jag inte har tillgodoräknat mig på något sätt som ligger där. Men man kan aldrig få nog med kunskaper, säger Josefin.
Marita Nilsson är mamma till Josefin Vesterberg och i den här intervjun pratar hon om hur det är följa dotterns basketkarriär.
Att studera, jobba och ha en elitkarriär samtidigt ställdes på sin spets för Josefin säsongen 2022/23, den senaste gången Luleå Basket vann guld.
– Förra året läste jag och pluggade 100 procent på universitetet. Jag spelade basket 100 procent och så hjälpte jag först till på HSB. Nu jobbar jag på Grant Thornton, en revisionsbyrå. Då jag hjälpte jag dem på timmar, säger Josefin och fortsätter:
– Så det var väl 250 procent jag jobbade.
Marita fyller i:
– Och så bara det här att du måste träna på morgonen. Men vila en dag ibland, tänker man.
Den livsstilen har dottern alltid haft.
– Ja, för jag är ju den här som stiger upp fem och går till gymmet först. Går till jobbet. Går till hallen. Jobbar. Går tillbaka till hallen. Man har varit i ett hamsterhjul, säger Josefin.
Men den säsongen var centern på väg att gå in i väggen.
– Då hade du nästan tippat över. För jag vet flera gånger när du var trött och satt med tårar. Man försökte: ”men snälla försök att varva ner och ta hjälp för det”. För det har ju tidigare varit tufft ibland.
Hur märkte du vad som hände under säsongen, Josefin?
– Det var mycket. Jag kunde börja gråta åt allt. Jag tappade koncentrationen. Jag satt och läste en text när jag pluggade. Jag satt och läste en sida och hade ingen aning vad jag hade läst. Jag kunde läsa om fem gånger. Jag hade ingen aning vad jag hade läst. Och det gick ju otroligt långt faktiskt. Jag sov kanske tre timmar vissa nätter.
Det blev ändå en säsong där Luleå Basket höjde ännu en buckla, efter segern i prestigefinalen mot Södertälje.
– Jag fick hjälp där att lugna ner mig i vardagen. Jag jobbade inte så mycket och skolan fick jag ta i den takten det gick. Men jag tog mig ändå igenom det. Det var väldigt bra.
Josefins pojkvän Per, som är gammal elitkanotist, har också varit ett stort stöd.
– Han vet ju hur det är. Han har fått lugna ner mig lite. Ta ner mig på jorden, säger Josefin.
"Förutom drivet för basketen har hon ett jättestort hjärta"
Marita Nilsson
Inför den gångna säsongen blev Josefin lagkapten i Luleå Basket och det har gjort att hon har blivit lite snällare mot sig själv.
– Jag har aldrig varit en person som vill stå i centrum och framhäva mig själv. Nu när jag blev lagkapten i år var det som att ”kan jag vara lagkapten?”. Men jag har varit lagkapten på ett annat sätt. För mig har varit viktigt att finnas där speciellt för våra yngre spelare och hjälpa dem framåt. Vara det här bollplanket för de andra spelarna eller vara bollplanket mellan spelare och coacher.
Hennes föräldrar skildes när Josefin gick på högstadiet och hon hyllar båda för att de alltid har hjälpt henne.
– Mamma och pappa har varit mitt största stöd i livet. Jag vet inte om jag hade stått här idag utan er och ert stöd. Du har alltid varit med när du fixar mat och hållit på. Pappa har varit den som har åkt land och rike för att skjutsa mig. Ni har kompletterat varandra så himla bra trots att ni under större delen av mitt liv har varit skilda. Jag är verkligen oerhört tacksam för det, säger hon.
Men när det vankas match för dottern har Marita det lite svårt. Det blir nervöst.
– När jag ser på matcherna, det ska vi inte prata om, säger Marita och ler stort.
Josefin skrattar lite och säger:
– Jo, det är ju det här det ska handla om.
Så Marita får fortsätta att berätta:
– Ibland så får man faktiskt skämmas eller kanske inte skämmas. Men ibland kan man skrika något fult. Man är ju väldigt hetsig. Både jag och pappa är hetsiga.
Josefin fyller direkt på:
– Pappa håller ju på att få hjärtinfarkt på varje match.
Josefins problem i samband med matcher kommer efteråt, hon har jättesvårt att sova. Hon säger att hon bearbetar vad som har hänt och rullar sekvenser.
– Man har lärt sig genom åren. Alltid efter matcher brukar jag skicka ett sms och skriva grattis eller bra spelat. Du svarar alltid, men om du skickar ett hjärta då förstår jag att nu är det ingen idé att prata, säger Marita.
Josefin lämnade Luleå för att bli proffs i Slovakien redan sommaren 2013. Hur var det att släppa i väg henne som 19-åring?
– Det var tufft och hade det inte varit för att du hade Martina Stålvant med dig, då hade man varit mer osäker. De hade ju spelat tillsammans i Luleå, säger Marita.
Och här kommer Josefin med ett roligt och överraskande avslöjande.
– Jag var ju lite rädd för Martina Stålvant, men idag är vi bästa kompisar. Vi spelade året innan tillsammans i Luleå och hon var lite äldre och hade spelat i landslaget. Så jag såg ju upp till henne väldigt mycket, men jag var också lite rädd för henne, säger hon och fortsätter:
– Jag vet inte, men jag fick nån känsla att ”gud, hon är säkert jättesträng”. Jag hälsade knappt på henne under det året, eller man hälsade när man kom till träningar. Vi snackade knappt under det året.
Marita fyller på:
– Det var bra för ni blev ju bästisar.
Josefin:
– Ja, från första dagen och sedan dess har vi varit jättetajta.
Martina Stålvant och Josefin Vesterberg i glädjetårar efter SM-guldet 2016 där Vesterberg var skadad.
När vi glider in på ett av intervjuns sista ämnen undrar Josefin om hon får börja gråta nu. Vi ber mamma och dotter beskriva den andres bästa egenskaper.
– Hon har ett jättestort hjärta och ser alla andra framför sig själv. Förutom drivet för basketen och allt annat har hon ett jättestort hjärta. Hon bryr sig om allt och alla, säger Marita.
Josefin samlar sig några sekunder och säger:
– Gud, nu blev det svårt för jag skulle vilja säga likadant. Men det är ju lite därför jag är den jag är. Både mamma och pappa, nu säger jag samma sak, har ett stort hjärta. De finns alltid där för andra människor och tar andra människor i första hand. Hon är otroligt ödmjuk, hjälpsam och stark också genom allt. Det finns en målmedvetenhet. En stark vilja att hela tiden vilja gå framåt.
Marita vänder sig mot dottern och säger:
– Något har du fått av mamma.
