Julia och Robin hemma i huset i Måttsund, som de förälskade sig i och köpte förra året.
Julia Edbom, 31, öppnar dörren till parets hus i Skogsbrynet, Måttsund. Kaminen är tänd, stearinljus brinner och det doftar av nybryggt kaffe och pepparkakor.
Den ljusa enplansvillan är inredd modernt och med retrodetaljer som fångar ögat. En gammal skrivmaskin, stolar som Robin hittat på loppis och LP-skivor från Julias barndom.
Robins guldmedaljer och coachpriser ligger på en hylla ovanför tv:n.
Det är en varm och hemtrevlig känsla – men en sak sticker ut.
En stor låda vid entrén.
– Det har varit vår största prövning, säger Julia.
Vi kommer bli ett bra lag. Det kände jag direkt när vi träffades.
Robin Sandberg
Innan vi kommer till varför återvänder vi till 1993.
Bill Clinton efterträder George Bush som president i USA, Volvo 240 slutar tillverkas, Arvingarna vinner Melodifestivalen med "Eloise", Jurassic Park har premiär och Julia och Robin föds 47 dagar mellan varandra.
16 år senare spelar Julia basket i Höken och Robin i Gammelstad, de går i gymnasiet på Kungsfågeln och har gemensamma vänner.
Var det här kärleken blomstrade?
– Nej. Jag minns inte dig från skoltiden, tyvärr, säger Julia och båda skrattar.
– Jag minns inte dig heller. Det är lite konstigt. Hur kunde jag inte ha koll på en baskettjej i samma ålder?, säger Robin och skakar på huvudet.
Jag vet inte vad som hände, men jag tyckte det kändes ganska enkelt.
Julia Edbom, om när hon träffade Robin
Efter gymnasiet flyttar Robin till Umeå och börjar plugga till lärare och Julia inleder sin bana inom kommunikation och design. Med tiden startar hon eget företag samtidigt som Robin tröttnar på utbildningen och satsar på tränarkarriären.
Han coachar KFUM Umeå i division 2 och klättrar snabbt uppåt. Via Alvik, Mark och sedan till Högsbo, som står för en dunderskräll och slår ut Luleå Basket i kvartsfinal 2019.
Efter det värvas han hem och finner Julia, som då jobbar för Luleå Basket.
– Många frågar mig vad man behöver tänka på när man bygger ett lag? Jag vill ha folk som tänker lika, men gör olika saker. Och det tycker jag vi också har. Idrotten är vår stora gemensamma grej, men våra roller i den är så olika det bara går, säger Robin som är huvudtränare och sportchef för Luleå Basket.
Robin visar upp sin limegröna slips som han hade när han coachade Alvik. Dock ingen favorit hos Julia.
Robin berättar med inlevelse hur han resonerar när han sätter ihop ett lag. Han avslöjar att han varje år väljer bort spelare som på pappret är bättre, för andra värden som energi, personlighet och ledaregenskaper.
Det är viktigt att vara tydlig med förväntningar, både när man söker spelare och kärlek, menar han.
– Jag tror det är vanligt att man försöker måla upp en så bra bild som möjligt. Luleå är fantastiskt, men det finns dåliga saker med att vara bäst, favorit, ha mycket publik, media och folk som kommer att se och bry sig om dig. Jag är tydlig med det så inte spelaren kommer upp och vill inte bli sedd. Åk någon annanstans då, säger han och gör en liknelse med kärleksrelationer:
– Det är som när man går på en första dejt och försöker måla upp en så bra bild av sig själv som möjligt. Då säger jag att jag är pälsallergiker.
Det är bäst att vara ärlig direkt, menar Robin Sandberg.
– Det är ofta man bara målar upp det positiva, men det är ganska kortsiktigt. Det kommer inte vara bra efter en månad eller ett år.
Det blir inga SM-guld eller äktenskap?
– Precis. Men det blir kanske en första vinst eller en bra andra dejt, säger Robin som nyligen friade till Julia (se video)
Lådan vid entrén som testat deras relation?
När Julia väljer bort basketen i tonåren är det för sin andra stora kärlek: hästarna.
– Vi skulle behöva en sån där sluss som de har på kärnkraftverk, säger Julia som tvingas lägga alla sina hästkläder i lådan utanför huset.
Robin är jätteallergisk och kan inte ens åka i Julias bil utan att få problem med andningen.
– Jag hade inte egen häst när vi träffades och det var nog tur. För då hade det inte gått.
Hade du valt hästen i stället?
– Ehh...ja (skratt). Gösta var jättefin.
Julia kopplar av i stallet och Robin gör det genom att ha igång tre basketmatcher samtidigt, tittar på en serie eller spelar dator- och tv-spel, oftast Dota eller Diablo.
– Det bästa som finns är att ha tråkigt. Att bara ha en dag när det inte händer något på tre timmar. Jag meckar på bara. Jag vet inte ens vad det betyder själv. Jag tar en kaffe, spelar eller går ett varv runt huset. Det är inte jätteovanligt att det är under de här stunderna som jag kommer på något som har med basket att göra. Någon taktisk lösning, säger Robin.
I lådan ligger Julias hästkläder i karantän.
Julia är kreativ på andra sätt. Hon värvades till Luleå Hockey som content creator för ett år sedan och har tagit klubbens sociala medier till en ny nivå.
I vanliga fall är det hon som står bakom kameran och fångar ögonblick och känslor som gör sporten till något mer.
Något större.
– Jag försöker vara osynlig och gillar inte att ta så mycket plats. Det är bra om folk glömmer att jag finns. Efter guldet i fjol kom Jens Själin (tränare) fram till mig och sa: "Jag hatade dig i början, men det blev ganska bra". Och så är det oftast, säger Julia som har en konstnärlig kandidatexamen inom grafisk design.
Hon vill ge spelarna och ledarna utrymme att vara sig själva och beskriver lagsport som magiskt.
– Du kan vara intresserad av spelsystem och tabellägen, men det är det där lilla extra som inte går att sätta fingret på som gör att du kommer tillbaka och brinner. Mitt jobb är att försöka hitta vad det är och ibland lyckas man, ibland inte. Det är det som är roligt och utmanande.
Det finns en nyfikenhet hos båda.
– Vi är väldigt lika på det sättet. Varje gång jag är ute på internet ser jag poster om att man ska våga misslyckas och så är det ingen som gör det ändå? Vi vill utifrån våra infallsvinklar testa, säger Robin.
Luleå Basket samlas för att titta på klubbens första aktion i Sportnytt 1979-12-03. Enligt reportaget var det långt ifrån glada miner då programledaren Sven ”Plex” Petersson kallade ordförande Eva Nilsson för "lilla gumman".
I våras publicerade Norrbottens museum ett reportage om Luleå Baskets historiska väg till dagens framgångar. Om hur allt startade med hot om nedläggning, kvinnokamp och en debatt om bristen på jämlikhet som nådde ända till riksdagen.
Mitt i vintern, under Plannja Baskets ekonomiska kris 1979, tvingades damspelarna skramla pengar för att kunna slutföra säsongen.
Några månader senare bröt damlaget sig ut för att stå på egna ben och Luleå Basketbollklubb bildades.
– Jag grät när jag läste det, blev jätterörd och stolt. Jag tycker Luleå Basket står för jättemånga goda världen och det var fint att veta att de alltid gjort det, säger Julia Edbom.
Hon ser samma vilja i Luleå Hockeys damsatsning vilket var den stora anledningen till att hon valde att tacka ja till jobberbjudandet.
– Idrotten har makt och möjlighet och det ska vara en självklarhet att engagera sig i den frågan om man kan, säger Julia som för ett år sedan vann Norrbottens jämställdhetspris för Lockerroompodden som hon hade tillsammans med Ellen Nyström.
Luleborna stöttade dambasketen när spelarna tvingades ut i kylan för att samla pengar för att slutföra säsongen 1979.
Robin håller med.
– Om man sover två timmar mer, som herrspelare kan göra, så skjuter man 5–10 procent bättre. Då är det en sak av tusentals som är olika och bara den gör så stor skillnad. Var är potentialen och hur högt är taket för damidrott? Det är den man eftersträvar.
Pengar, sponsorer och medieutrymme. Hederliga jämställdhetsproblem, menar Julia.
– Jag tycker man ser mindre av företag som sponsrar damidrott bara för att "det ser bra ut" och mer för att de förstår värdet av det. Det gör mig glad, för där finns långsiktigheten. Att gå in i något för att det ser bra ut är otroligt kortsiktiga pengar. Det är som att kissa på sig, det är varmt en stund och sedan blir det väldigt äckligt och kallt.
Luleå Hockey/MSSK och Luleå Basket har radat upp SM-guld och Julia och Robin får ofta frågan om de varit för framgångsrika, vunnit så mycket att publiken blivit mätta och därför inte kommer och tittar?
– Jag tycker aldrig vi som klubb kan nöja oss med att vi vinner så mycket, så därför kommer ingen. Ska vi lägga oss ner och dö då eller vänta tills vi blir kassa? Sänka spelarbudgeten? Det går inte. Du måste visa lite mer hunger än så, säger Julia och fortsätter:
– Jag som kvinna tycker det är otroligt att se andra kvinnor göra coola och feta saker. Det vill jag ta del av oavsett om de viner med 13–0 mot HV71. Nej, du är inte nervös, men det är fortfarande kul att se jävligt bra hockey eller basket.
Hitta ursäkter i stället för orsaker är helt fel väg att gå, menar paret.
– Det gör mig frustrerad när någon säger att vi vinner för mycket. Ja, eller så vill du inte kolla på damer på grund av något annat? Det är ursäkter till höger och vänster om varför man inte vill titta. Det "är inte lika fysiskt" eller damspelare "kan inte dunka" eller "inte tacklas". Eller så är det för att damer haft sämre förutsättningar, säger Robin.
Vi ska vara stola över det vi har, men inte nöjda.
Robin Sandberg
När WNBA-ligan, den professionella basketligan för damer i USA, drog igång 1997 tvivlade analytikerna på att den skulle ha någon chans.
I fjol hade den rekordstora tv-siffror med ett genomsnitt på 1,2 miljoner tittare. Det är den mest sedda säsongen någonsin och en ökning med 155 procent från 2023.
Detta är bara ett av många rekord som slagits den senaste tiden.
– Ligan är ungefär lika bra som förra året, men i år har den exceptionellt mycket mer pengar, publik och uppmärksamhet. Då är det ju inte sporten som varit problemet, det är inte prestationen, inte hur jämnt det är eller hur fysiskt de spelar. Det är förutsättningarna som varit skillnaden, säger Julia Edbom.
