Här är Ture Reinholdt tillsammans med Lisbeth Palme.
Ture Reinholdt och frun Barbro tar emot Kuriren i villan i Gammelstad. Kaffe dukas fram tillsammans med äppelkaka tillagad med egna äpplen från trädgården.
Ture har förberett inför tidningens besök och på vardagsrumsbordet ligger ett fotoalbum fyllt med minnen från hans långa polisliv i luften. Förutom bilder finns där flera tackkort från Olof Palme som ofta träffade Ture under sina besök i länet.
– Han blev som en god vän till mig, säger han.
Olof Palme skickade flera tackkort till Ture efter besök i Norrbotten.
Sedan finns det även tackkort från personer som han har varit med och räddat under sina år som helikopterpilot inom polisen.
Totalt blev det 32 år och över 10 000 timmar bakom spakarna. Minnena är många men vi tar det från början.
Det var nära att han skulle bli fältflygare, dåtidens benämning på stridspilot. En kamrat hemma i Kukkola som var ett par-tre år äldre ville att han skulle följa med till Ljungbyhed för att utbilda sig till pilot.
Det ville Ture också, men då han inte var myndig var han tvungen att få föräldrarnas tillstånd. Något han inte fick.
– Det förstår jag på sätt och vis, tillstår Ture så här 70 år senare.
Kamraten gick dock utbildningen men omkom i en krasch i Östersjön några år senare.
– Det var vid en lågflygning och vingen tog i vattnet. Han är borta fortfarande.
Det har gått drygt 25 år sedan Ture Reinholdt gick i pension men fortfarande flyger han i drömmarna nästan varje natt.
Det fick bli polis i stället. Som 20-åring var han färdigutbildad och vid en kortare tjänstgöring i Pajala träffade han sin blivande hustru, Barbro. Efter några år i både Gällivare och Luleå hamnade han vid polisens förstatligande återigen i Gällivare.
Det var där han läste om att polismyndigheten skulle utbilda piloter. Han tyckte att det lät spännande och skickade in en ansökan – och blev antagen.
Han var en av 250 poliser som nappade på erbjudandet men när utbildningen väl drog i gång var antalet nere på sju personer. Han hade de perfekta anlagen för yrket och passerade det lilla nålsögat.
Men alla var kanske inte lika glada över det positiva beskedet.
Jag måste få prova, gör jag inte det kommer jag att ångra mig hela mitt liv
Ture Reinholdt
– Frugan var lite emot mig, vi hade två små barn, men jag sade: Jag måste få prova, gör jag inte det kommer jag att ångra mig hela mitt liv.
Sagt och gjort. Skåne blev nästa destination och efter två månader fortsatte utbildningen i Boden och med fjällflygutbildning för att avslutas i Stockholm med praktisk polistjänstgöring.
Den 21 juni 1967 satte han sig ensam i den maskin som drygt sex timmar senare skulle bli den första polishelikoptern i Norrbotten.
– Jag mellanlandade i Gävle, Sundsvall och Umeå för att tanka, minns Ture som skulle bli Polisflyget trogen under 32 år.
Han har varit med om flera haverier, det första inträffade intill Hindersön vintern 1968. På den tiden hade helikoptern bara en motor och stannade den av någon anledning var utgången given och nedåtgående. Den här gången befann han sig cirka 150 meter upp i luften, det var vårvinter och det fanns gott om yta att landa på, men tiden är knapp när man befinner sig så pass nära marken, helikoptern börjar sjunka direkt.
Men han blev aldrig rädd. Momentet hade de övat på många gånger.
– Det som for genom huvudet under de sekunderna var snarare om isen skulle hålla, berättar han.
Isen höll och efter en stund kunde de undsättas med snöskotrar.
– Det var olja överallt på helikoptern, minns han.
Vid en flygning nära norska gränsen hittade Ture ett flygvrak från andra världskriget. Vid vraket återfanns kvarlevorna efter två personer. Ture minns att en polis blev beordrad att stanna och vakta platsen över natten.
Polishelikopter av äldre modell.
Polishelikopter av äldre modell.
Vid en nödlandning använder sig piloten av en teknik som kallas autorotation som fungerar genom att helikopterns rotorblad fortsätter att rotera och producera tillräckligt med lyftkraft för att landa kontrollerat, trots att motorn inte längre driver rotorn.
Under 32 år var Ture Reinholdt pilot inom Polisflyget i Norrbotten.
En annan gång, i Haparanda, fick han en så kallad "snow out", när snö samlas i luftintaget och stryper motorn. Som tur var inträffade motorstoppet precis vid landning på en meters höjd. Efter den incidenten konstruerades helikoptrarna av den aktuella modellen om.
Vid en flygning i Arjeplog fick han motorstopp efter fyra minuter i luften. Det visade sig att någon hade blandat i vatten i fatet. Förmodligen någon som hade tjuvtankat och sedan fyllt på med vatten för att det inte skulle upptäckas.
Ture är en mycket god berättare och minnet är det absolut inget fel på. Historierna är många och en del av räddningsuppdragen är lite för känsliga för att återberättas.
När Polisflyget firade 40 år fick Ture, med flera, denna tavla.
Han har varit kommenderad över hela Sverige och har sett det mesta av vårt land från ovan. Han säger att han aldrig blev mätt på utsikten
– Det blir inte vardag på samma sätt där uppe. Men det som kanske var vardag var när det blev så kallade transportflygningar.
Men han minns en transport som definitiv inte var en vardagsflygning. 1988 fick han i uppdrag att transportera trippelmördaren Juha Valjakkala från Umeå till Luleå.
– Jag gjorde det på villkoret att han skulle ha handfängsel samt att två stadiga poliser skulle sitta där bak tillsammans med honom.
Jag hade ingen karta, ingenting men för mig var det inget konstigt
Ture Reinholdt
En gång när han var på kommendering i Norrköping blev ha beordrad att guida en grupp riksdagsmän som skulle flyga helikopter från Luleå till Kiruna. Efter en tur till Riksgränsen skulle piloterna flyga vidare till Kummavuopio.
– Jag satt med ryggen mot piloterna, Stockholmspiloter, och så kikade jag fram mot dem och sa: "Ni måste ta till höger om det där fjället om ni ska komma rätt". De var så imponerade. Jag hade ingen karta, ingenting men för mig var det inget konstigt, minns Ture och skrattar.
För Barbro som genom åren hade en lite mer jordnära tillvaro har oron alltid funnits.
– Håhå, säger Barbro och minns med lite fasa alla tillbud och de gånger hon inte hörde av honom.
– Men han klarade sig alltid, tillägger hon.
Det blir inte vardag på samma sätt där uppe
Ture Reinholdt
Förr fanns det inga telefoner i helikoptern och radioförbindelsen var emellanåt dålig. Uppdragen kunde skifta snabbt och Ture berättar att han kunde befinna sig i Kiruna och helt plötsligt bli skickad till Östersund.
– Man var inte alltid där man skulle vara och man kunde inte meddela sig så fort heller.
Han hade sitt drömjobb i 32 år. Sista flygningen gjorden han den 3 december 1998. Två dagar innan 60-årsdagen. När Ture berättar om sista flygningen stockar sig rösten.
– Känslorna kommer tillbaka.
För Barbro har det varit många oroliga stunder när Ture har varit onåbar. Det ar en annan tid då, inga mobiltelefoner och en radiokommunikation som inte alltid fungerade.
De sista månaderna innan pensionen gjorde filmaren Stefan Holm en dokumentär om Ture Reinholdt, "Fjällvärldens Biggles". När Ture landade för absolut sista gången var tanken att han skulle gå rakt mot kameran.
– Jag klarade det inte och jag gick bakåt till hangaren i stället. Och jag klarar det inte nu heller, säger han.
I samband med pensioneringen 1999 gjorde Luleåfilmaren Stefan Holm en dokumentär om Ture Reinholdst yrkesliv.
Senaste gången han flög var för cirka åtta år sedan när han fick möjlighet att testa polisens då nyinköpta helikopter. Den hade dubbelkommando och en av polisens piloter tog hand om lyftet men när den väl var uppe i luften tog Ture över spakarna. Maskinen var måhända ny men de gamla takterna satt i och efter en lov mot Sunderbyn landade han perfekt för egen maskin på basen i Boden.
– Grunderna sitter i men det riktiga finliret har man inte kvar.
Ture Reinholdt på väg upp i det blå.
Vid 85 års ålder är det förmodligen färdigfluget. Men det är inte riktigt sant. Nästan varje natt greppar han återigen styrspaken och beger sig ut på äventyr bland molnen.
– Ofta, ofta. Men de uppdragen vill du inte vara med om, skrattar han och berättar om ett berg i Gällivarefjällen. Norr om Ritsem och sedan länge bortglömt av svenskarna.
Där finns en ravin, så smal att det inte går att landa på botten. Han såg den ofta som aktiv men undvek den alltid.
– Men jag flög där i natt, säger Ture och skiner upp.
Drömjobbet fortsätter.
På baseringen i Boden är Ture avbildad på väggen. Här går han under namnet "the Legend".
