En bild hämtad ur Luleå kommuns bildarkiv på Charlottendals "barnstuga" från maj 1962. Så benämndes den kommunala barnomsorgen förr.
På en svartvit bild från maj 1962 syns tegelhuset med några stadiga tallar framför. I bildtexten nedanför beskrivs det som Charlottendals barnstuga. Det är Luleås äldsta förskola, en trotjänare placerad i ena kanten av Boulognerskogen (vars namn är hämtat från Paris) i centrala delarna av Luleå.
Nu skrivs ny historia på förskolan.
Här ryms kultur och språk för sverigefinnar, samer och tornedalingar. Förskolebarnen får höra och prata något av språken meänkieli, finska eller nordsamiska med personalen, utöver svenskan. Minoritetsspråken vävs in i vardagen.
Inredningen är influerad av kulturerna, och menyn i köket kan bjuda på mat från de olika köken. Att ha tre olika minoriteter under samma tak var Luleå först ut med.
Och fler har tagit efter.
– Vi är kända i hela Sverige. Vi har ständigt studiebesök från andra kommuner som vill höra hur vi har byggt upp verksamheten. Det är stort intresse, säger rektor Kirsi Lagerdahl.
"Barnen riktigt badas i minoritetsspråken", säger Kirsi Lagerdahl, rektor på Charlottendals förskola som är tvåspråkig.
Annica Backman, förskolechef Luleå kommun.
Samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar är de fem minoriteterna i Sverige. Samerna är också urfolk.
Periodvis har hon haft dragningar varje vecka. Förfrågningarna är så många att Luleå kommun får säga nej. Det säger förskolechefen Annica Backman.
– Vi måste ta hand om barnen. Det blir svårt om det kontinuerligt kommer grupper med vuxna som vill besöka verksamheten i studiesyfte. Personalen måste i främsta rummet hantera sitt uppdrag. Vi får selektera lite grann. Vi har därför tagit fram film och stödmaterial som vi kan skicka till kommuner som är intresserade, säger hon.
En "bastu" har byggts upp på avdelningen som pratar finska. Kirsi Lagerdahl håller i vattenhinken.
Sedan starten 2019 har verksamheten vuxit från en avdelning på tolv barn, till fyra avdelningar med 17 barn på varje, förutom den samiska avdelningen som har en plats ledig. Två av avdelningarna är finsktalande.
– När vi bestämde att vi skulle öppna visste vi inte om någon skulle börja överhuvudtaget. Vi chansade. Men vi har vuxit väldigt snabbt, säger Kirsi Lagerdahl.
Rektorn kan stolt säga att de har "full pott" med behörig personal som dessutom pratar minoritetsspråken. En morot som de kan locka med är 1 000 kronor i lönepåslag för att pedagogerna använder språket i sitt arbete.
Luleå och språken
Luleå kommun har anslutit sig till förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska. Det betyder att om man bor i Luleå och använder sig av något av dessa språk har rätt att använda det språket i kontakt med myndigheter, men också att man har rätt till förskola och äldreomsorg där hela, eller en stor del av, verksamheten bedrivs på språken. På så vis kan minoritetsspråken bevaras, som levande språk.
Källa: Luleå kommun
Det är morgon och lämning på förskolan. Lina Edgren, 33, ska lämna dottern Aili, 5 år, på avdelningen Väylä, som betyder älv på meänkieli.
Älven är central i Tornedalen.
– Jag kan verkligen rekommendera alla som har tornedalska rötter att söka sig hit, säger Lina Edgren.
Hennes man är från Tornedalen. Själv har hon tagit kurser för att närma sig språket, för att kunna hänga med.
– Jag tycker det är roligt med språk. När vi är i Tornedalen växlar det fram och tillbaka, några minuter på svenska och några på meänkieli, säger Lina Edgren.
Lina Edgren och Aili efter frukosten på förskolan.
Det finns inget krav att föräldrar eller barn ska kunna språket när de väljer förskolan på Charlottendal. I många fall är det kanske mor- och farföräldrarna som kan, medan föräldrarna hör till generationen som inte lärt sig det.
Petter Alapää, 48, bor i Luleå men kommer från Korpilombolo och har sonen Frans, 3, på förskolan. Petter kan delar av språket. I grundskolan fick han modersmålsundervisning med enstaka timmar.
– Jag förstår ju allt som sägs men i min generation var det ingen som började prata. Jag jagar ju, och där är det bara meänkieli. När man inte pratar själv är det svårt att komma in i det, säger han.
På Charlottendals förskola läggs en helt annan grund, menar han.
– Vi är jätteglada för det. Förr ville jag gärna att barnen skulle växa upp som tornedalingar, inte som luleåbor. Det var till och med så. Det har man väl kommit ifrån. Men det är viktigt att de får ta del av språken, musiken, hela kulturen och inte bara bli stadsbo.
Tove Uusitalo, Lina Edgren och Petter Alapää är nöjda föräldrar. "Det är en stor bonus, att de dels får språket och dels ett bra inspel till kulturen", säger Petter Alapää.
Tove Uusitalo, 33, är uppvuxen i Masugnsbyn men luleåbo sedan några år tillbaka. Hon är tacksam varje dag dottern Ingrid, 4, får går på den här typen av förskola.
– De får växa upp i en miljö där de känner stolthet. Så var det inte när jag var liten, och så var det inte för vår föräldrageneration, säger hon.
Hon beskriver det som att hela familjen utvecklas när barnen lär sig via förskolan.
– När jag och min man pratar mer med barnen, pratar barnen mer med oss. Lillebror håller på att lära sig nu. En del ord kommer på svenska, en del på meänkieli, säger Tove Uusitalo.
Vad betyder det att språket är levande?
– Det är svårt att sätta ord på det. Det är en känsla av stolthet. Av bekräftelse. Att man har den här platsen där man får finnas. Det betyder jättemycket, säger hon.
– Att de får tillgång till hela sitt ursprung, fyller Lina Edgren i.
Tove Uusitalo och Lina Edgren har sina barn på Charlottendals förskola. "Det känns viktigt för deras identitet framåt. Det är så mycket mer än bara språket, att känna sig hemma i miljön", Lina Edgren.
Även om de beskriver det som att förskolan tillför något, kan det också handla om att ha mist något.
En slags sorg tycks finnas där – mellan orden.
– Det är en jättestor sorg. Många av de byar vi kommer från, vi föräldrar, går det inte att bo i om man har barn. Det finns ingen skola i min by, den stängdes när jag var liten. Det finns inga barnfamiljer kvar. Det är faktiskt få platser du kan uppfostra en tornedalsk familj på i Tornedalen, säger Tove Uusitalo.
Klockan är halv fem en vardag i januari och Väylä fylls av förskollärare och rektorer från andra förskolor i Luleå. De är där på studiebesök. Kirsi Lagerdahl tar till orda:
– Välkommen till Tornedalen. Jag kan prata om nationella minoriteter i timmar, säger hon med glimten i ögat.
Hon håller en föreläsning och visar runt på alla avdelningar.
Ann-Christin Okkonen, rektor, och Lotta Stenlund, förskollärare från Gnistans förskola i Rutvik på studiebesök.
Svenska förskolor har i uppdrag att lyfta nationella minoriteter i sina verksamheter. På Gnistans förskola i Rutvik har de flaggor och firar nationaldagarna, berättar Lotta Stenlund, som har 35 år som förskollärare bakom sig.
Hon är en av de drygt 15 förskolepersonal som är på besök den här eftermiddagen.
– Hur kan vi utveckla det och väcka intresse kring minoriteterna? En början kanske är att medvetandegöra barnen om att det finns minoriteter, säger hon.
Gáffebánno står det på kaffepannan på låtsaselden inne på den samiska avdelningen.
De specialbeställda snöskotrarna i trä är mycket populära bland förskolebarnen.
Att vara en förskola med särskild inriktning har krävt särskilda satsningar i budgeten, åtminstone i uppbyggnadsfasen.
Fullt utbyggd, som den är just nu, drar den ungefär samma kostnader som en vanlig förskola.
– Det följer ett ansvar att kommunen ska erbjuda förskoleverksamhet på de här språken, och att språken ska leva merparten av dagen. När man startar något nytt och inte har en aning om hur många som ska söka, måste man organisera verksamheten så att man kan svara upp mot kraven. Då kostar det mer, säger Annica Backman.
Luleå har lyckats attrahera vårdnadshavare att placera sina barn här, därav så många studiebesök, menar Backman.
– Att som förälder välja en förskola som har profil mot nationella minoritetsspråk, som jag och min familj kan identifiera mig med, är ett större beslut. Det är inte självskrivet att man fyller upp en sådan verksamhet. Vi är ganska malliga.