Isabella Röger är tacksam för de nya organ som hon har fått.
Hon är ett av alla de tusentals barn som stals i Chile för att adopteras bort.
– Hade det aldrig hänt skulle jag inte leva i dag, säger Isabella Röger.
Vi tar det hela från början. Hennes biologiska mamma blev gravid men som ogift kunde hon inte bo kvar i byn och hon flyttade till storstaden Santiago där hon inte kände någon.
23 år gammal med en nyfödd flicka bodde hon utomhus i en park mitt i staden. En ohållbar situation och mamman sökte någon som kunde se till Isabella dagtid när hon jobbade.
– De fick henne att skriva på papper. Men hon förstod inte vad hon skrev på.
När hon kom tillbaka för att hämta sin dotter sade personalen att hon skulle försvinna därifrån. Hon kördes tillbaka till parken, utan barn.
Hon gick tillbaka till huset där hon hade lämnat Isabella.
– Då kastade de ut ett kort på mig och sade: ”Kom aldrig mer hit!”
Det skulle dröja nästan 40 år innan de två träffades igen.
Det tog inte många veckor innan Isabella sattes på ett flygplan till Sverige. Samtidigt satte sig Anita och Mats Röger i bilen och körde ner för att möta deras dotter.
– De hämtade mig på Arlanda, som om jag var ett paket. En jättetrevlig kvinna lämnade över mig till min mamma och pappa.
Lyckliga nyblivna föräldrar som föga anade sanningen. Under Pinochets regim i Chile var det tusentals barn som mer eller mindre stals för att adopteras bort till bland annat Sverige. Senare har det visat sig att de adoptionspapper som skickades med barnen i princip varit identiska.
– Mamma och pappa var helt förstörda när det kom fram. De kände det som att de hade tagit mig därifrån. De hade gjort allt rätt men adoptionen var inte korrekt. Efter 37 år fick de veta sanningen.
Hennes bror som adopterades några år senare, blev plockad från gatan för att adopteras bort.
– Mamma och pappa förstod aldrig varför han hade sådan panik när han kom. Men de hade bara tagit honom från gatan och skickat i väg honom till Sverige.
Under ungdomsåren kretsade det mesta kring kompisarna och basket. Men under en match, när hon gick i åttonde klass, försvann all ork och hon fick svårt att andas. Senare fick hon även yrsel.
Efter flera undersökningar stod det klart att hon led av ett förstorat hjärta som orsakade hjärtsvikt. Tillståndet skulle med tiden försvaga hennes hjärta så mycket att livet vid flera tillfällen kom att hänga på en mycket skör tråd.
När hon var 17 år gammal och gick på gymnasiet slog kärleken till med full kraft och hon inledde en inte helt okomplicerad relation med den 22 år äldre vaktmästaren på skolan, Tommy.
Isabella Röger Gemma och Wissla
Omvärlden var inte direkt lyriska över förhållandet men Isabella hade bestämt sig – det var honom som hon skulle dela sitt liv med.
Två år senare blev hon gravid.
Hennes föräldrar hade till en början svårt att acceptera förhållandet med Tommy men efter ett samtal med Isabellas farbror förändrades allt och de bjöd hem paret på middag.
– Han var så nervös så att han skakade, minns Isabella.
Efter den dagen var han en självklar del av familjen som snart skulle utökas.
En graviditet kan vara påfrestande för en helt frisk kvinna. För Isabella blev det en kamp för två liv.
Hjärtat orkade inte längre pumpa blodet till hjärnan vilket gav upphov till ständig yrsel. Hur skulle hon klara av en förlossning? En hjärtläkare vid Bodens lasarett konstaterade att det inte fanns några risker med att föda normalt.
Det blev många resor till akuten och när datumet för förlossningen närmade sig fick hon kämpa för varje andetag.
– Jag satt och sov i en baden-baden-stol bara för att kunna andas. Det var som att andas genom ett sugrör. Mamma ringde till BB och berättade att jag inte kunde andas men de sade bara att det var för tidigt att komma in, säger Isabelle som inte kan hålla tillbaka tårarna när minnena kommer tillbaka.
Mamma Anita ringde till akuten i Luleå som hänvisade henne tillbaka till Boden.
Efter tjat fick de komma till BB i Boden där läkarna började förbereda för kejsarsnitt. Men narkosläkaren sade att hon vägrade söva ned henne. Riskerna var för stora och hon kunde inte ta ansvaret.
– Hon sade att jag måste till Umeå och att barnet måste ut nu. Tack vare henne gick det bra, säger Isabella.
Men vägen till ”bra” var lång och mödosam. Nu blev det iltransport med ambulanshelikopter till Umeå där lilla Emilia såg dagens ljus den 8 oktober.
Isabellas sista minne från förlossningen är att det gungar till när Emilia tas ut – sedan är det svart och nu börjar en kamp för att överleva. Samtliga organ i kroppen är på väg att ge upp.
Övriga familjen har anslutit och på sängen ligger en journal där det står: ”Patienten har obefintliga möjligheter att överleva utan omedelbar hjärttransplantation”.
En sjuksköterska kommer in i salen med en polaroidkamera för att ta en bild på den nya lilla familjen Emilia, Tommy och Isabella.
– Mamma blev förbannad och undrade hur sköterskan kunde börja ta bilder när hennes dotter ligger och dör.
Senare förklarade sjuksköterskan att hon ville att Emilia skulle ha en bild på dem tillsammans när hennes mamma fortfarande lever.
Hon lever men inte mycket mer. Tolv timmar efter förlossningen lyfter helikoptern från Umeå till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där läkarna konstaterar att ett hjärtbyte inte är nödvändigt för närvarande.
Tommy, Emilia och Isabella.
Efter tio dagar får hon äntligen träffa sin dotter och den lilla familjen kunde så småningom återvända till Luleå.
– Då mådde jag hyfsat bra i ett år.
Hyfsat bra är ett relativt mått. I det här fallet innebar det att hon i alla fall orkade promenera lite men hon var fortfarande sjuk och runt hörnet väntade ytterligare negativa besked – familjelyckan skulle bli kortvarig.
Tommy hade under en tid drabbats av diffusa symtom som de först trodde kom från en gammal whiplash-skada. Beskedet från läkarna var betydligt allvarligare – han hade ALS och läkarna gav honom cirka tre år att leva.
Nu var de två som kämpade med livshotande sjukdomar och Isabellas hälsa blev allt sämre.
Mats, Isabella och Tommy hemma i lägenheten efter hjärtbytet.
Ett år förflöt och i september 1999 var hon så pass dålig att hon var inlagd på Luleås nya sjukhus i Sunderbyn. Hon tynade sakta bort och efter en tid transporterades hon med helikopter till Göteborg.
Då vägde hon endast 38 kilo och läkarna konstaterade att hon borde ha kommit dit minst ett halvår tidigare. Det var inte läkarna i Luleås förtjänst att hon överhuvudtaget kom till specialisterna på Sahlgrenska, det var mamma Anita som hade kontaktat dem.
Efter en tid på sjukhus försämras läget snabbt och hon drabbas av flera infektioner. Läkarna börjar prata om att även lungorna behöver transplanteras, vilket senare skulle visa sig inte vara nödvändigt. Hon sövs ner i väntan på ett nytt hjärta, vilket är det enda som kan rädda henne. Nu låg hon högst upp på transplantationslistan i Skandinavien.
– Hade jag dött då hade jag inte känt någonting, då hade jag bara somnat in. Men då har jag ju anhöriga …
Tårarna kommer igen för Isabella.
– Det är så mycket. Så mycket.
I fyra veckor låg hon nedsövd. Läkarna började misströsta och räknade med att den kommande helgen, den sista i oktober 1999, även skulle bli hennes sista.
Den 29 oktober skriver mamma Anita i dagboken: ”Hög feber igen, det känns som att slutet börjar närma sig, alla väntar på något, döden? Ett hjärta?”
Mamma Anita och pappa Mats.
Isabella på Sahlgrenska sjukhuset efter hjärttransplantationen.
I rummet står läkarna och tittar på Isabellas EKG och bara väntar på att kurvan ska plana ut och att allt ska vara över.
Helt plötsligt vänder värdena uppåt – och hoppet återkommer. Men även om livslågan finns där så är den fortfarande väldigt svag.
På kvällen den 30 oktober kommer beskedet som alla har väntat på – nu finns det ett hjärta.
Efter en fem timmar lång men lyckad operation väntar en längre tid av rehabilitering. Komplikationer tillstöter när det visar sig att ett hål har uppkommit mellan mat- och luftstrupen och föda riskerar att hamna i fel strupe.
Ny operation åtgärdar hålet och hakan sys fast i bröstkorgen. Inget får sväljas. Inte ens saliv.
– Mamma fick sitta och torka bort saliv i flera veckor.
Högen av hushållspapper växte i samma takt som frustrationen över att inte få svälja.
Men så kom dagen när första droppen vatten åkte ned för rätt strupe.
– Det kommer jag aldrig att glömma. Helt magiskt att få svälja.
Vintern kom och en bit in på det nya året, 2000, fick hon åka hem till Luleå. Inte hem som i hem utan nu väntade ytterligare några veckor på sjukhus.
Väl hemma i lägenheten i Luleå var det två småbarnsföräldrar i rullstol som försökte leva ett så normalt liv som möjligt.
Samtidigt som Isabella blev friskare för var dag som gick förvärrades Tommys tillstånd. Efter en tid kunde han inte bo kvar hemma längre utan flyttades till Sunderby sjukhus för vård.
Den 1 oktober 2001 avlider han.
Det är många tillfälligheter som gör att hon är i livet. Tillfälligheter och en envis mamma.
– Jag har haft mycket tur i livet, säger hon.
Man skulle kunna säga mycket otur också. Men att iklä sig en offerkofta och gräva ned sig är inget som kännetecknar henne. Tvärtom, motgångarna har stärkt henne.
– Jag har blivit starkare och gladare. Och tacksam.
Att hon har en annan persons hjärta är inget som hon går och tänker på. Även om hon blir påmind varje dag när hon ser ärret i duschen.
– Ditt hjärta kan sluta slå i morgon. Det vet man aldrig. Han som har rekordet har levt med sitt transplanterade hjärta i över 40 år. Så i bästa fall håller mitt i 20 år till.
Han som har rekordet har levt med sitt transplanterade hjärta i över 40 år. Så i bästa fall håller mitt i 20 år till
Isabella Röger
En tid efter Tommys död träffade Isabella sin nuvarande man Memo.
– Jag hade inte tänkt att träffa någon men nu blev det så, säger hon.
De drömde länge om att få ett barn och gick igenom missfall, misslyckade IVF-försök och en adoptionsprocess som slutade i sorg men till slut blev drömmen sann när 8-årige Veljko flyttade hem till paret i Luleå 2021.
Efter några år med det nya hjärtat började hennes njurar att ge upp. En ny tid med otaliga sjukhusresor väntade. I drygt tre år gick hon på dialys, tre dagar i veckan från sju på morgonen till fyra på eftermiddagen.
– Det går inte att sura ner sig, man får vara glad att det finns dialys. Det blev som ett arbete, säger hon.
Det blev en lång väntan på en ny njure.
– Jag lärde känna många fina människor och flera av dem finns inte i dag. De hann inte få organ.
Beskedet om att hon skulle få en ny njure kom när Isabella, som börjat arbetsträna på makens pizzeria, körde ut mat till SSAB. En förvånad järnverksarbetare undrade vad som var fatt när hon tjoade och dansade. När han väl förstod vad som hade hänt började han också att fira.
– Han blev lika glad som jag.
I dag kretsar det mesta i Isabella Rögers liv kring hundar. Och familjen förstås.
Väskan var redan packad och dagen efter åkte familjen ned till Göteborg igen.
I jämförelse med en hjärttransplantation är en njurtransplantation ett litet ingrepp.
– Men tankarna kom ändå, kan det bli som förra gången?
Transplantationen genomfördes på samma sjukhus där hjärtbytet hade skett några år tidigare.
– Efter njuren var det bara upp och gå dagen efter.
Den nya njuren sitter i vänstra ljumsken. De gamla är kvar men kommer att skrumpna bort med tiden.
Som om det inte räckte med elände så konstaterade läkarna att Isabelle även lider av Danons sjukdom, vilket är orsaken till problemen med hjärtat. Sjukdomen är ärftlig men sällsynt, i Sverige finns endast ett 10-tal kända fall.
Förutom hjärtproblem medför sjukdomen även muskelsvaghet och synnedsättning.
– Så länge jag kan gå och leva normalt är jag nöjd.
Wissla Röger.
Wissla har hittat något.
En hund skäller till.
– De vet när det börjar bli dags att bli hämtade, säger Isabella.
I dag är hundarna det som tar upp den mesta av tiden. Både i yrkeslivet och privat.
Tillsammans med dottern Emilia driver hon Röger hundtjänst som erbjuder hundutbildningar och dagisverksamhet.
En efter en kommer hussar och mattar in i lokalen för att hämta sina vovvar. Kurirens utsände blir utskälld av en riktig best som tydligen är vaktansvarig på bygget, Ängla – en chihuahua men en mankhöjd på en decimeter.
Mod och självförtroende sitter inte i storleken.
Dagishunden Elsa är på väg hem och får en puss av dagmatte.
Husse har kommit för att hämta Sally.
I 37 år bar Isabellas biologiska mamma på hemligheten att hennes förstfödda hade tagits från henne. Hon hade inte berättat det för någon förrän hon berättade det för Isabellas halvsyster i Chile. Med hjälp av Facebook försökte systern få kontakt med Isabella i Luleå. Men hur mycket hon än ville kunde hon inte svara.
Hon hade precis skrivit på ett kontrakt med tv-programmet Spårlöst som sändes på TV7 som hjälpte människor att hitta anhöriga som försvunnit. Jakten på Isabellas biologiska mor hade börjat.
När släktskapet hade säkerställts med hjälp av DNA-test stod det klart att programmet skulle spelas in.
När tv-teamet kom till Luleå för att hämta Isabelle inför resan till Santiago kom nästa överraskning. Programledaren Hans Fahlén hade med sig en gäst – lillasyster Pilar.
– Jag höll på att dö! Det var så stort.
Efter några dagar tillsammans i Stockholm reste de till Chile och möttes upp av Agneta Sjödin. Och efter 37 år fick hon till slut träffa sin biologiska mamma – och en syster till.
Efter det har familjen varit över till Chile en gång till. Men de har regelbundet kontakt via Facetime.
I dag kretsar det mesta i Isabella Rögers liv kring hundar. Och familjen förstås. 2017 skrev hon tillsammans med Mikael Elemgren boken Tacksam för gåvan.
Gemma och Wissla Röger.
Essy Röger.
Tillsammans med Mikael Elmegren har hon skrivit en bok om sitt liv. Titeln är Tacksam för gåvan.
– När jag läser den nu så tänker jag: ”Men stackars människa”. Jag förstår inte riktigt att den handlar om mitt liv, det är jättekonstigt.
Hon har fyra större ärr på sin kropp – alla har de gett liv. Även det osynliga ärret, att bli bortrövad som barn, kom att rädda hennes liv.
