Eva Tamura Ăhman tillsammans med sin bror i mitten samt sönerna Yohei, Tomoyuki samt Yoheis sambo, Miyuki.Till höger Hiroyuki, Evas man och den hon började brevvĂ€xla med i mitten av 60-talet.
Det Ă€r en kĂ€rlekshistoria som strĂ€cker sig över mĂ„nga Ă„r, mĂ„nga mil â och mĂ„nga brev. Eva Ăhman, uppvuxen pĂ„ GermandövĂ€gen pĂ„ ĂrnĂ€set i LuleĂ„, har en livshistoria som Ă€r svĂ„rslagen. I dag Ă€r hon 72 Ă„r och har levt majoriteten av sitt liv i Japan.
â Om tre Ă„r blir det 50 Ă„r, sĂ„ det Ă€r 47 Ă„r nu. Det Ă€r lĂ€nge, mycket lĂ€nge. Jag kan inte ens förstĂ„ det sjĂ€lv, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman och skrattar.
I dag bor hon och Hiroyuki i en lÀgenhet nÄgra mil utanför Tokyo i en stad som heter Saitama. FrÄn deras balkong har de utsikt mot vulkanen Fuji. I jÀmförelse med Tokyo, med cirka 10 miljoner innevÄnare, Àr Saitama en liten stad med "endast" 1,3 miljoner innevÄnare.
Redan som barn var hon intresserad av fjÀrran östern.
â Jag blev intresserad av Asien och allt som var frĂ„n Asien var Japan för mig. Det finns en bok som heter Barnens skattkammare, jag kunde inte lĂ€sa men jag tyckte det var sĂ„ fantastiskt spĂ€nnande med bilderna och alla underliga klĂ€der. Sedan vĂ€xte jag upp och glömde bort det dĂ€r, mer eller mindre, men sedan kom Tokyoolympiaden 1964 och dĂ„ dök intresset upp igen. Dit ville jag Ă„ka nĂ„gon gĂ„ng, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman.
I mitten av 60-talet gick Eva Ăhman pĂ„ Norra ĂrnĂ€sskolan och en dag tog hon ett beslut som kom att styra hennes liv i vuxen Ă„lder.
â Det var pĂ„ den tiden det var ganska populĂ€rt med brevvĂ€xling. Det kom ett brev till vĂ„r engelskalĂ€rare och det kom frĂ„n Japan. Hon frĂ„gade om det var nĂ„gon som ville bli brevvĂ€n med nĂ„gon dĂ€rifrĂ„n. Jag rĂ€ckte direkt upp handen. "Jag vill ha en brevvĂ€n dĂ€r!". Och det var sĂ„ jag hamnade hĂ€r, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman.
"Jag skulle trÀffa honom pÄ Stockholm central men han sÄg inte alls ut som han gjorde pÄ fotona"
Slumpen styrde att hennes brevvÀn kom att bli den ett Är Àldre japanske pojken Hiroyuki. Tio Är senare skulle de trÀffas i verkligheten för första gÄngen och kÀrlek skulle uppstÄ men fram tills dess blev det brev. MÄnga till en början.
Vad skrev ni till varandra i breven?
â Ja, vad skrev vi till varandra egentligen? Vi skrev nog om skolan och vad man hade för hobby och sĂ„nt. Först skrev vi ganska ofta till varandra men sedan stoppade det upp och blev mest julkort, nĂ€r man fyllde Ă„r och sĂ„nt dĂ€r. Men vi höll kontakten i alla fall.
Eva Tamura Ăhman tillsammans med Hiroyuki och sönerna Yohei och Tomoyoki. Föga kunde hon ana att den brevvĂ€n hon började brevvĂ€xla med i mitten av sextiotalet skulle komma att bli hennes man i framtiden â men sĂ„ blev det.
De lÀrde kÀnna varandra via breven men nÄgon kÀrleksrelation var det inte frÄga om. Det var först nÀr Hiroyuki Äkte till England för att lÀra sig engelska som det sa klick.
â PĂ„ jullovet kom han förbi och hĂ€lsade pĂ„ mig i Sverige, dĂ„ var jag 22, 23 Ă„r eller nĂ„got sĂ„dant, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman som dĂ„ hade flyttat till Stockholm för att jobba.
Det mÄste ha varit spÀnnande att trÀffa honom för första gÄngen?
â (Skratt) Ja, det var spĂ€nnande. Jag skulle trĂ€ffa honom pĂ„ Stockholm central men han sĂ„g inte alls ut som han gjorde pĂ„ fotona. Men jag gissade mig till att det Ă€ndĂ„ mĂ„ste vara han som stod dĂ€r. Han hade lĂ„ngt hĂ„r och skĂ€gg och det hade han inte haft pĂ„ fotona.
Hiroyuki Äkte tillbaka till England och brevvÀxlingen fortsatte men han ÄtervÀnde ganska snart för att trÀffa Eva och för att jobba i Sverige.
â Egentligen skulle han Ă„ka hem till Japan och hans förĂ€ldrar var lite sura för att han stannade sĂ„ lĂ€nge, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman.
Hiroyuki stannade i tvĂ„ och ett halvt Ă„r. Eva Tamura Ăhman hade hela livet haft en önskan att besöka Japan och nu skulle det bli av.
â Under den tiden beslutade jag mig för att Ă„ka till Japan och se hur det Ă€r. Först Ă„kte han och skaffade en lĂ€genhet sĂ„ vi hade nĂ„gonstans att bo och jag Ă„kte dit efter ett par mĂ„nader. DĂ„ var vi inte gifta och det mĂ„ste man vara i Japan, i alla fall dĂ„ för 50 Ă„r sedan. SĂ„ vi gifte oss, pĂ„ pappret kan man sĂ€ga, en mĂ„nad efter jag hade kommit dit. Ett Ă„r senare hade vi den riktiga festen med slĂ€ktingarna, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman.
Minns du hur kÀnslan var nÀr du kom till Japan första gÄngen?
â Det var jĂ€ttespĂ€nnande. Det var sĂ„ mycket att se och de första tvĂ„ mĂ„naderna jobbade inte min man utan vi kuskade runt lite hĂ€r och dĂ€r. Det var vĂ€ldigt intressant och jag blev lite virrig i huvudet av allt. Jag kunde inte sprĂ„ket sĂ„ bra dĂ„.
Eva Tamura Ăhman har bott i Japan i snart 50 Ă„r. En av mĂ„nga saker hon uppskattar med landet Ă€r vĂ„ren dĂ„ alla körsbĂ€rstrĂ€d blommar.
I Japan bor det betydligt fler mÀnniskor Àn i Sverige och bostÀderna Àr ofta ganska smÄ. För en norrbottning blev det en rejÀl omstÀllning.
â Första gĂ„ngen jag kom dit var det oöppnade kartonger i lĂ€genheten och litet, jag tĂ€nkte att "Men gud, Ă€r det hĂ€r jag ska bo!", sĂ€ger Eva Tamura Ăhman nĂ€r hon minns tillbaka.
Var kÀnslan efter ett tag att "HÀr ska jag stanna i 47 Är"?
â NĂ€! DĂ„ kĂ€nde jag ingenting, jag trodde aldrig jag skulle stanna sĂ„ lĂ€nge faktiskt. Jag tĂ€nkte att det kanske Ă€ndras nĂ„n gĂ„ng, att vi Ă„ker till Sverige eller nĂ„gon annanstans. Jag hade inte en tanke pĂ„ att jag skulle stanna sĂ„ lĂ€nge som jag stannat hĂ€r.
NÄgon gÄng mÄste du kÀnt att det var i Japan du ville bo?
â Det har varit upp och ner med det ocksĂ„ men mest var det nog att vi fick ungarna. De hade skola och kompisar. Det ursĂ€ktar egentligen inget, nog hade vi kunnat röra pĂ„ oss.
Resor Ă€r ett av paret Tamura Ăhmans favoritsysselsĂ€ttninger. BĂ„de inne i Japan men Ă€ven till lĂ€nderna som ligger nĂ€ra. PĂ„ bilden till vĂ€nster ses hon med sin man Hiroyuki, pĂ„ bilden till höger med sin bror vid ett av hans besök i Japan.
Det Ă€r stora kulturella skillnader mellan Sverige och Japan och pĂ„ 70-talet fanns varken internet eller sociala medier. Ăven om Eva Tamura Ăhman var intresserad av Japan blev det en liten kulturchock.
â PĂ„ sĂ€tt och vis. Det kom mycket nytt som jag inte visste om och som jag var tvungen att lĂ€ra mig. Hur man ska bete sig, vad man fĂ„r och inte fĂ„r sĂ€ga. Mycket traditioner som jag inte kĂ€nner till och det finns fortfarande en hel del, sĂ€ger hon.
PÄ 70-talet stack hon ut i det japanska samhÀllet.
â PĂ„ den tiden dĂ„ pekade barn finger och sa: "En amerikan, en amerikan". De kĂ€nde till Amerika och Kina. Jag sa att "NĂ€, jag Ă€r inte frĂ„n Amerika och inte frĂ„n Kina heller om ni trodde det". DĂ„ sa dem: "Jaha, men Ă€r du en rymdvarelse dĂ„", sĂ€ger Eva Tamura Ăhman och skrattar.
SprĂ„ket Ă€r en historia för sig. Japanska anses vara ett av de svĂ„raste sprĂ„ken att lĂ€ra sig. Eva Tamura Ăhman har lyckats lĂ€ra sig sĂ„ pass att hon klarar sig till vardags.
â Det nödvĂ€ndigaste brukar jag sĂ€ga. Innan jag Ă„kte till Japan gick jag en ABF-kurs och lĂ€rde mig lite grann. Sedan började jag faktiskt titta pĂ„ barnprogram för att lĂ€ra mig och jag hade nĂ„gra böcker och försökte lĂ€ra mig sjĂ€lv. Jag Ă€r mer eller mindre sjĂ€lvlĂ€rd.
Vad pratar ni hemma?
â Det brukar bli ganska blandat men mest japanska faktiskt.
Ăr det ett svĂ„rt sprĂ„k att lĂ€ra sig?
â Japp!
Ingen tvekan?
â Ingen tvekan. TalsprĂ„ket Ă€r bara försöka hĂ€rma och man lĂ€r sig undan för undan. Det Ă€r skriftsprĂ„ket som Ă€r hemskt svĂ„rt.
Genom Ären har hon arbetat pÄ förskola och med mentalt sjuka mÀnniskor. Men det hon gjort allra lÀngst Àr att hÄlla svenskakurser.
Vilka vill lÀra sig svenska i Japan?
â Det har varit lite blandat. En del har varit utbytesstudenter i Sverige, en del har kanske haft ett arbete i nĂ„gra Ă„r i Sverige. En tjej som kom hit var lite lustig, hon hade varit och sett en svensk popgrupp i Tokyo och nĂ€r hon hörde sprĂ„ket ville hon lĂ€ra sig det.
Sushi i all Ă€ra men japan har mycket mer Ă€n sĂ„ nĂ€r det kommer till mat. Just maten Ă€r en av sakerna Eva Tamura Ăhman skulle sakna mest om hon lĂ€mnat landet.
I dag finns det japanska restauranger och asiatisk mat i Sverige men det var först i slutet av 70-talet som den japanska maten började fĂ„ fĂ€ste i Sverige. För Eva Tamura Ăhman öppnade sig en helt ny matvĂ€rld men hĂ€r var det inte frĂ„ga om kĂ€rlek vid första ögonkastet, i alla fall inte nĂ€r det kommer till den rĂ€tt Japan oftast kopplas samma med â sushi.
â RĂ„ fisk, nej tack! Det var min första reaktion och det ville jag absolut inte Ă€ta. Men sedan mĂ„ste man visa artighet ibland nĂ€r man blev bjuden pĂ„ sushi och dĂ„ trugade jag i mig. PĂ„ det viset lĂ€rde jag mig tycka om det, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman.
Hon fortsÀtter:
â De har helt underbar mat hĂ€r, inte bara sushi utan mycket nudlar och sĂ„nt. De har jĂ€ttegod mat och den skulle jag sakna om jag Ă„kte hem. Visserligen finns det mycket hemma i Sverige ocksĂ„ men inte lika mĂ„nga varianter som hĂ€r.
Eva Tamura Ăhman
Ă lder: 72
Familj: Min man, Hiroyuki 73, Àldsta sonen Yohei 45 Är, yngsta sonen Tomoyuki 42 Är. Yohei har en sambo, Miyuki.
Det bĂ€sta med att bo i Japan: 1. Maten. Inte bara sushi och nudlar (ramen) utan nĂ€stan all mat. 2. VarmvattenkĂ€llorna (onsen). 3. Sommarfestivalerna med sina bĂ€rbara âshintotempelâ (omikoshi). 4. VĂ„ren med körsbĂ€rstrĂ€den och hösten med alla höstens fĂ€rger. 5. MĂ„nga intressanta traditioner. (jul firas inte, hĂ€r Ă€r nyĂ„ret den stora familjehögtiden). Allt det Ă€r nĂ„got som jag skulle sakna om jag flyttade hem.
Det sÀmsta: 1. TrÄngt pÄ pendeltÄgen till och frÄn arbeten, gymnasier, etc. 2. NÀr det Àr en större helg blir bilköerna lÄnga. Man bör undvika motorvÀgar, mindre vÀgar Àr kanske nÄgot lÀngre men gÄr ÀndÄ fortare. 3. JordbÀvningarna. (Vi har jordbÀvningsvarnare pÄ mobilerna). 4. Somrarna Àr heta och mycket fuktiga. Man blir pÄmind genom TV och högtalare utomhus, om att ta med vatten och att ha nÄgot pÄ huvudet nÀr man gÄr ut. Helst bör man stanna inomhus sÄ mycket som möjligt.
HĂ€r drömmer jag ocksĂ„ om att bo nĂ„gon gĂ„ng: Har inte funderat pĂ„ att bo i nĂ„got annat land men besöker gĂ€rna fler platser sĂ„ lĂ€nga hĂ€lsan tillĂ„ter det. Jag kĂ€nner till tvĂ„ âvĂ€rldarâ, det fĂ„r rĂ€cka.
PĂ„ fritiden gillar paret Tamura att Ă„ka till nya platser.
â Vi tycker om att resa mycket, sĂ€rskilt nu nĂ€r vi har mer tid efter ungarna. Vi reser bĂ„de inne i Japan och utanför, kortare resor pĂ„ fyra, fem dagar. Vi ska snart Ă„ka till Taiwan och i januari ska vi Ă„ka till Okinawa. Nyligen var vi i den norra delen pĂ„ stora ön. Vi gör mĂ„nga sĂ„dana kortare turer, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman.
Hon kan sakna Sverige och LuleÄ i samband med att slÀkt och vÀnner fyller jÀmt eller vid andra högtider och festligheter. Genom Ären har det blivit ett antal resor hem.
â NĂ€r ungarna var smĂ„ var vi hemma vartannat Ă„r ungefĂ€r men sedan de blev vuxna har jag Ă„kt hem ungefĂ€r en gĂ„ng om Ă„ret. Jag trĂ€ffar slĂ€kten, kusiner och brorsan. Han bor i LĂ„ngnĂ€s och det Ă€r dĂ€r jag brukar hĂ€rberga.
FrĂ„n lĂ€genheten i Saitama har Eva Tamura Ăhman utsikt över vulkanen Fuji.
"Jag kommer alltid att kÀnna mig som svensk och norrbottning, det gÄr aldrig ur. Men jag kÀnner ocksÄ att jag inte skulle vilja flytta hem nu, nu vill jag stanna kvar hÀr"
Hon besökte LuleÄ i somras och planerar att Äka hem Àven nÀsta sommar.
â I slutet av januari börjar de med direktflyg mellan Japan och Arlanda och det lĂ„ter som en dröm för mig sĂ„ jag vill gĂ€rna pröva det, sĂ€ger hon.
Visst har det funnits perioder med hemlÀngtan. DÄ Àr det lÄngt hem till Sverige och LuleÄ, direktflyg eller ej.
â DĂ„ har jag tĂ€nkt att "om jag skulle gifta mig med en utlĂ€nning, varför gifte jag mig inte med en tysk eller en spanjor, det hade varit mycket nĂ€rmare", sĂ€ger Eva Tamura Ăhman och skrattar.
Men slumpen, breven och kÀrleken tog henne nÀstan sÄ lÄngt hemifrÄn som det bara gÄr att komma. KÀrleken bestÄr och hÀr blir hon kvar.
â Jag kommer alltid att kĂ€nna mig som svensk och norrbottning, det gĂ„r aldrig ur. Men jag kĂ€nner ocksĂ„ att jag inte skulle vilja flytta hem nu, nu vill jag stanna kvar hĂ€r, sĂ€ger Eva Tamura Ăhman.