Artem Slobodniuk, 24, är fortfarande inte säker på att få stanna i Sverige trots snart tio år i Sverige.
Vi möts en lördag när jag ska köpa en mobiltelefon. Det blir Artem Slobodniuk som expedierar mig. Han är egentligen på matrast men kommer halvspringande fram till säljdesken efter att en kollega informerat om att jag behöver service.
"Hej, vad kan jag hjälpa dig med?"
När Artem knappar på tangentbordet går det med en väldig fart. Han informerar om vad inlösen blir för den begagnade telefonen och roddar snabbt med abonnemang och andra frågor som uppstår vid köpet.
Det finns en accent i hans porlande svenska.
När köpet är genomfört och det blir dags för överföring av innehåll mellan telefonerna som tar en stund, så passar jag på att fråga var han kommer ifrån. En gissning är Ryssland.
"Jasså, du hör att jag har accent. Jag kommer från Ukraina."
Hans svenska går inte ihop med att han skulle ha kommit till Kiruna och Sverige i samband med krigsutbrottet. Han talar helt enkelt alldeles för bra svenska för att ha lärt sig språket under endast två år.
"Jag kom hit som 15-åring och har velat leva i Kiruna. Men jag får inte uppehållstillstånd och nu börjar jag tappa hoppet."
Här är hans berättelse.
Jag var mycket ensam från början.
Artem Slobodniuk ville till Sverige. Då var han en femtonårig kille som levde med sin familj i Donetskområdet i Ukraina.
– Ryska annekteringen av Krimhalvön och den delen av Ukraina 2014 fick mig att lämna. Min lillebror var liten och min familj kunde inte resa med mig.
En stark vilja gjorde att han gjorde sig fri och följde sin dröm ensam. Efter ett par månader i Stockholm kom han till Kiruna. Som ensamkommande minderårig bodde han sedan i ett HVB-hem.
– Jag var lite chockad först när jag kom hit, det var 2015 på sommaren och det var bara 10-12 grader här. Men jag vande mig snabbt vid klimatet. Jag gillar lugnet och tystnaden här. Man kan gå på gatorna och inte behöva vända sig om. Folk är fina, säger Artem Slobodniuk.
Han kom till Sverige ensam då han var 15 år. Artem Slobodniuk, är idag 24 år. "Jag kunde bara ryska och ukrainska när jag kom".
Han talade bara ryska och ukrainska när han kom men lärde sig svenska och engelska genom att studera språken intensivt. Det tog två år och då hade han en språkgrund inför gymnasieutbildningen.
– För mig är det självklart att man måste integrera sig i ett nytt land. Om man flyttar till ett land så ska man kunna språket. Jag var mycket ensam i början, det bara jag som talade ukrainska eller ryska på HVB-hemmet. Men jag lärde mig svenska och engelska och jag gick elprogrammet på gymnasiet och kunde ta studenten.
Under studietiden fyllde Artem Slobodniuk 18 år och fick flytta ut från HVB-hemmet. Utan uppehållstillstånd och personnummer fanns inga möjligheter att få en egen lägenhet. En tid på vandrarhem följde. Den första lägenheten i Kiruna delade han med en flickvän. Där och då var dagarna fyllda av skola och jobb.
Artem Slobodniuk, 24.
Artem Slobodniuk, 24, är säljare. Han stortrivs med jobbet som han haft under ett och ett halvt års tid.
Artem Slobodniuk, 24, i sin lägenhet i Kiruna som han haft sedan han återvände till Sverige för två år sedan.
Artem Slobodniuk, 24, är väletablerad i Kiruna. Som 15-åring kom han ensam och lärde sig språket på två års tid.
– Jag måste kunna försörja mig och betala för lägenheten som jag delade med min flickvän. Jag jobbade många timmar, sov och studerade. Det var tungt, speciellt under praktiken från skolan då jag började 5.30 på morgonen på en elfirma. Jag hade inte bil eller körkort och fick gå till bussen en timme innan jag började. Jag var på praktikjobbet till 16 och sedan gick jag till ett annat jobb och jobbade till 22-23 på kvällarna, sedan hem, sov och allt upprepades. Det halvåret hade jag väldigt lite tid för sömn, säger han.
Han pressade sig själv maximalt.
– Det var viljan att kunna stanna. Jag hade inga andra möjligheter. Har man inga pengar så kan man inte betala hyran och man kan inte försörja sig. Jag ville verkligen stanna här.
Studierna var viktiga. Han läste extrakurser vid sidan av gymnasiet för att ytterligare utveckla språken.
– Det är jätteviktigt att ha fullständiga betyg från gymnasiet för att kunna läsa vidare på universitet om man vill fortsätta studera. Men jag kan inte det ännu eftersom jag inte har svenskt personnummer. Jag har ju fortfarande inte fått uppehållstillstånd i Sverige, säger Artem Slobodniuk.
Jag hade inga andra möjligheter.
Efter fem år i Kiruna och efter att han tog han studenten som 20-åring så åkte han tillbaka till Ukraina. Han åkte dit för att ordna pass, vilket han var för ung för när han lämnade landet som 15-åring.
20 dagar innan krigsutbrottet i januari 2022 lämnade han Ukraina och åkte tillbaka till Kiruna.
– Jag älskar mitt hemland men jag kan inte kriga, mörda och döda människor.
I dag har krigets konsekvenser påverkat honom ytterligare. Som ukrainare ingår han i massflyktsdirektivet. Det innebär att han har ett tillfälligt uppehållstillstånd, ett tidsbegränsat skydd för att han är ukrainare. Men man kan inte kombinera direktivet med arbetstillstånd eller permanent uppehållstillstånd.
Jag vill att de ser mig som individ och inte folkgrupp
– När jag kom tillbaka till Sverige, ett och ett halvt år efter att jag påbörjat min ansökan om arbetstillstånd var ärendet ännu öppet. Men jag behövde dokument som visar att jag är lagligt i Sverige. Jag ansökte om massflyktsdirektivet så att jag kunde jobba och försörja mig. Jag tog inga bidrag från Migrationsverket för jag hittade jobb direkt. Det är inte svårt för mig och jag hyr själv den här lägenheten, säger Artem Slobodniuk.
Han menar dock att han blivit felinformerad av Migrationsverket.
– På Migrationsverket i Boden fick jag höra att efter ett år då direktivet löper ut så kunde jag söka arbetstillstånd. Men det går inte och nu sitter jag fast i direktivet. Jag vill att de tittar på mig som individ och inte som en folkgrupp. Jag är Kirunabo och en stor del av min ungdomstid har jag gjort här och sådant påverkar en person, säger Artem Slobodniuk.
Vi har sökt svar från Migrationsverket vid upprepade tillfällen under flera veckor. En fullmakt från Artem Slobodniuk om att vi får ta del av hans uppgifter skickade vi in för en månad sedan. Men trots upprepade försök så har vi ännu inte fått svar på frågor eller en intervju.
På jobbet är han mycket omtyckt och han är tillsvidareanställd sedan ett och ett halvt år tillbaka. Han stortrivs med jobbet och arbetskamraterna. En av dem känner han sedan länge.
– Vi pluggade ihop och läste vissa ämnen på gymnasiet tillsammans men vi gick olika program. Jag kommer ihåg att vi pratade om Artem då, om hur smart han var. Han var ett geni i matte. Sedan har vi faktiskt jobbat ihop på Burger king också. Jag trivs med honom. Artem är smart, kunnig, snäll och omtänksam, säger Alice Strand, som då gick frisörprogrammet.
På jobbet finns Alice Strand som nu är hans kollega och de har känt varandra sedan gymnasietiden." Vi pratade då om hur smart Artem var", säger hon idag.
Hans vardag ser i stort sett ut som andra unga Kirunabors. Men han kan inte skaffa ett telefonabonnemang i sitt eget namn eller använda sig av Bank-ID. Han har ett tillfälligt bankkonto men med stora begränsningar. Han har ett så kallat samordningsnummer. Paradoxalt nog ger hans ukrainska papper och pass honom mer möjligheter i Sverige än det kort som han använder och som Migrationsverket har utfärdat.
– Telefonabonnemang har jag via en kompis och jag har körkort från Ukraina som är giltigt i Sverige. För mig är det jättekonstigt. Jag lever som en svensk på många sätt men jag får inte tillgång till delar som ett personnummer ger.
Artem Slobodniuk, 24, är säljare. Han stortrivs med jobbet som han haft under ett och ett halvt års tid. Här hjälper han en kund.
Efter snart tio år i Sverige och i en kamp för att få stanna och skapa sig ett liv i Kiruna börjar nu Artem Slobodniuk ge upp sin dröm.
– Jag har börjat fundera på att åka till något annat land. Jag har drömt om att få stanna och gjort allt som jag kan för att göra det men tyvärr, så nekas jag det jag behöver för att skapa mig ett liv på riktigt i Kiruna, säger Artem Slobodniuk.