Mörkt ute, mörkt inne, mörkt i hjärtat, mörkt i sinne.
2017 hade Jacob Björnfot flyttat från Luleå till Övertorneå och påbörjade samtidigt resan mot Kvaen. Utan någon att spela med bestämde han sig för att göra allting själv.
– Det fanns ingenting som kunde störa en, vi bodde mitt ute i ingenstans – fullt fokus hela tiden. Miljön påverkade skivan mest, det var så inspirerande att kunna vara i en miljö där inget distraherade en, berättar han.
Efter att ha spelat med The Duskfall i Luleå ville Björnfot få in mer inslag av black metal i musiken. Med de mörka skogarna som kuliss skapade han en värld av egna upplevelser, tankar och historiska vingslag.
I huvudet målade han upp bilder av liksminkade musiker, blodig estetik och hotfulla nitar.
– Vi vill ha den råa black metal-imagen som fanns på 90-talet även om vi inte låter som ett traditionellt black metal-band. Vi har så mycket annat i bagaget, säger Björnfot.
Jag var jävligt ensam om det, men det gjorde mig ingenting. Då fick jag lyssna på min musik i fred
Jacob Björnfot om att vara black metal-fantast som tonåring i Kalix
Under genrens storhetstid drog musiken fram med blod, eld och död. Där kyrkor brändes i Norge och blodiga mord kopplade till banden skapade svarta rubriker i en mörk värld. "True" black metal skulle vara rått, smutsigt och oproducerat.
Kvaens "Yngwie Malmsteen-solon" och noggranna produktion är betydligt mer polerad musik.
– Vi är inte "true" och vi har redan vår skaran av internet-hatare, det kommer man inte undan. Direkt man inte låter som en kassett från 90-talet är man inte "true", så är det bara, säger Jacob Björnfot.
Är det fortfarande viktigt?
– Det kommer aldrig dö ut det där. Men för mig har det handlat om att gå min egen väg och inte följa i andras fotspår. Jag tänker inte göra något som andra tycker, jag väljer min väg och tror att jag har gjort ett bra jobb än så länge.
Med tanke på att Kvaen snabbt blev ett namn underground tog det inte lång tid innan Kalixbon blev kallad posör och bespottad av black metal-entusiaster. Samtidigt räddade bandet skivbolaget Black lion records från konkurs genom försäljningen av debutalbumet "The funeral pyre".
– Jag har brytt mig mer om att spela än att bygga upp en image av något man inte är. De tär enormt fjantigt att hålla på, speciellt vuxna karlar i 40-årsåldern som sitter och tycker i forum på internet. Det där passerade jag ganska fort, säger Jacob Björnfot.
Har du aldrig varit noga med hur det "får" låta?
– Jo, när man var yngre – när man var "true" (skratt). När jag var 15 fick det bara vara black metal.
Folk har börjat slagits på scenen och det har blivit blodbad. Sådant som händer antar jag (skratt).
Jacob Björnfot om black metal-scenen
När den i dag 31-årige musikern växte upp i Kalix drogs han tidigt till black metal. När Metallica inte var farligt nog hittade han Slayer och när han sökte ännu snabbare och elakare musik fanns svenska Bathory och Morbid.
– Jag har alltid varit jävligt annorlunda. När jag växte upp gillade mina kompisar bilar, skateboard, graffiti och sport ... jag suger på bilar, jag hatar sport, kan inte åka skateboard och kan inte måla graffiti.
En mörkklädd 15-åring åkte till Luleå för att handla kläder och assessorer i källarbutiken Rockstore och kom tillbaka med uppdaterad image.
– Jag var jävligt ensam om det, men det gjorde mig ingenting. Då fick jag lyssna på min musik i fred.
Sedan 2021 har Kvaen blivit ett liveband, som turnerat med finska Insomnium i Europa och åker ut på Tysklands-turné i april. I somras släpptes tredje albumet, "The formless fires", och på lördag gör Jacob Björnfots band sin andra spelning någonsin i Norrbotten, i Luleå.
– Vi är som bäst live, då är vi "on fire". Det är en helt annan grej att se oss live, det låter mer på riktigt även om vi spelar lika bra på skiva.
Vilka attribut är viktiga på en black metal-konsert?
– Corpse paint (liksminkning) är solkart, djurblod är också viktigt. Nitar så klart ...
True black metal
JACOB BJÖRNFOT OM ...
... döda djur på scenen:
– Nej, djurdelar ... jag har inget emot det själv men det måste nästan skrivas in i kontrakt eftersom bokare kan bli ganska stötta. Det kan bli livat. Jag tycker det blir lite onödig byråkrati, men blod och sådant kommer alltid vara där – det tillhör hela estetiken.
... att skära sig med knivar:
– Jag har sett ganska störda saker, men det passar inte oss. Det är viktigare att låta musiken tala än en image med att skära sig i armen, det funkade bättre på 90-talet då det upprörde det folk. Nu tror jag inte folk skulle fatta det, ungdomarna hade tyckt det var "crinch".
... urspårade konserter:
– Jag har sett en del. Folk har skurit sig riktigt dåligt och gjort kaos. Folk har börjat slagits på scenen och det har blivit blodbad. Sådant som händer antar jag (skratt).
... satanism:
– Jag har läst på till viss del men hittade inget som var för mig. Den religiösa biten passade inte mig, att följa en massa regler ... nej. Jag gick min egen väg. Jag förstår fortfarande inte den där biten, att predika (Anton) LaVey, en satanisk bibel är inte min grej.
Vad använder du dig av för blod?
– Vanligt nötblod från affären.
Hur används det?
– Hur man vill. Normalt häller basisten bara över mig och sedan kör vi (skratt). Man går lite in i en roll, ett alter ego, när man gör den här grejen. Det är inte samma Jakob som sitter här som går upp på scenen – det hade varit Kalle Anka. Man måste ta sig an imagen och så blir det utan att man tänker på det. Jag tar det på stort allvar.
På lördag utlovar frontfiguren mer blod – och en minnesvärd kväll.
– Årets gig (skratt). Jag tror att det kommer bli väldigt bra, det är många som taggade på att se oss.
Fakta
Namn: Jacob Björnfot
Ålder: 31 år.
Bor: Kalix.
Gör: Jobbar som lärare på Kulturskolan.
Kuriosa: Fick reda på att släkten var ättlingar från kväner – efter att han valt bandnamnet Kvaen för att det "lät jävligt coolt".
Bandet: Jacob Björnfot (sång och gitarr), Kristian Gustavsson (gitarr), Rasmus Rova (gitarr), Per Lindström (bas), Fredrik Andersson (trummor).