Raised Fist trappar upp igen. Fem år efter senaste albumet närmar sig studion.
Några löv har tappat taget och landat på asfalten där bokstäverna B A D tornar upp sig i den grå skyn. Vinden har tagit fart från Bottenviken och kastar blöta stänk över en arbetslös kran i Södra hamn. På Smedjegatan, på väg mellan Luleå-symbolerna, rullar en röd buss med namnet Raised Fist.
Det är bilden av Luleå i september.
Egentligen hade lördagens framträdande i Luleå Energi Arena (som härifrån kallas Pontushallen i artikeln) kunnat vara höstens enda live för bandet från Hertsön. Raised Fist gör endast noga utvalda spelningar och det krävdes övertalning för att två festivalgig i Montreal och Quebec skulle bli uppvärmning inför den efterlängtade kvällen på hemmaplan.
– Allt man gör runtomkring är ganska jävla "boring" alltså. Du sitter och väntar mycket, det är inte alltid det finns roliga saker att göra, obekväma resor ... höjdpunkten är ju live på scenen – då glöms allt det där tråkiga bort. Men inför att du ska dra igång hela skiten syns det tråkiga direkt, säger Andreas "Josse" Johansson.
Basisten har varit med sedan starten, då han och sångaren Alexander Hagman träffades på Hertsön med en rebellisk cigarett i handen, han vet vad turnélivet kan innebära.
"Alle" och "Josse" startade bandet och är de som sköter all logistik kring Raised Fist. "Det hade varit en livslång smekmånad för den som skulle ta över arbetet", säger Andreas Johansson.
Andreas "Josse" Johansson träffade sångaren Alexander Hagman på Ängskolan, Hertsön. I dag jobbar de ihop och har fortfarande band ihop.
Raised Fist gjorde en snabb resa på 90-talet, från skolmatsalar och fritidsgårdar till internationell uppståndelse i Australien och Kanada då Burning hearts samlingsskivor fick fart i bakvattnet av surf- och skatevågen.
När dagens uppsättning tittar tillbaka på vad bandet varit med om blandas historier om Kanada-turnén för 25 år sedan ("39 gig på 42 dagar – i en van") och besök på akuten efter hemkomst med skakande huvuden och suckar.
– Det var galet, då hade vi noll koll på vad som skulle hända. Vi hade spelat på fritidsgårdar för 30 pers och åkte över dit för att spela för utsålda konserthus. Det var det första vi gjorde – sedan åkte vi vidare och sålde ut 30 kvällar, minns Alexander Hagman.
Skulle vi ha slutat hade det varit där och då, men vi överlevde det
Alexander Hagman
25 år senare var Raised Fist tillbaka i Kanada och lockade tusentals åskådare trots att det gått fem år sedan någon ny låt släpptes.
– Vi har väl något speciellt. Det har alltid varit ett speciellt sound, som inte alltid vi kan höra, och kanske en dialekt på "Alles" sång som exempelvis amerikanare känner av. Det är en rå äkta grej, vi har alltid gjort det från hjärtat – rått och hårt, säger Andreas Johansson.
Gitarristen Jimmy Tikkanen har varit med i bandet sedan 2011 och har gjort en del soloprojekt de senaste åren.
Jimmy Tikkanen har spelat gitarr i bandet sedan 2011 och har upplevt ett tämligen bekvämt schema, anpassat för småbarnsliv och en vardag i Luleå. Krockar en konsert med skolavslutningar eller familjeaktiviteter avstyrs förfrågan.
– Vi har inte tömt våra påsar någonstans, vi har inte åkt tillbaka till Kanada – giriga som fan – och kört gig efter gig. Vi åker hem till våra vanliga liv, säger han.
Raised Fist
Bandmedlemmar: Alexander Hagman (sång), 49, Andreas Johansson (bas), 47, Daniel Holmgren (gitarr), 43, Jimmy Tikkanen (gitarr), 38, Robert Wiiand (trummor) 39.
Album: Fuel (1998), Ignoring the Guidelines (2000), Dedication (2002), Sound of the Republic (2006), Veil of Ignorance (2009), From the North (2015), Anthems (2019).
Aktuella: Som dragplåster på Luleå Rockfest i Luleå Energi Arena, lördag 28 september. Övriga band som uppträder är Evergrey, Cyhra, Knogjärn och Corroded.
Genom åren har originalmedlemmarna Hagman och Johansson skött intervjuerna, men nu gör Luleå-avdelningen i bandet (trummisen Robert Wiiand bor i Örebro) ett ovanligt framträdande ihop. Faktum är att de sällan ses alls mellan konserterna, i stället är det Whatsapp-gruppen "RAISED FIST" som är samlingsplatsen.
Men ett meddelande om att ses i Pontushallen klockan 15 räckte för att samla fyra bandmedlemmar på platsen där de snart ska återse Luleåpubliken igen. Lika enkelt som att få ihop gänget för en intervju kommer det vara att starta motorn på vrålåket från 1993 om vi ska tro bandmedlemmarna.
– Raised Fist har en liten eld att bygga på. Vi har provat att släcka den och låta den glöda, när vi häller bränsle på den har vi sett hur det blir. Vi har bra musik, vi har en grundplåt med fans som är som tysta celler och när vi kommer blommar det upp, säger Alexander Hagman.
Andreas Johansson, Jimmy Tikkanen, Daniel Holmgren och Alexander Hagman är Luleå-avdelningen av Raised Fist. Trummisen Robert Wiiand bor i södra Sverige.
Daniel Holmgren, Jimmy Tikkanen, Andreas Johansson och Alexander Hagman i Raised Fist.
Daniel Holmgren, Jimmy Tikkanen, Andreas Johansson och Alexander Hagman i Raised Fist.
Raised Fist kollar in gamla arkivbilder från 31 år som band.
Sångaren beskriver det som att bandet "dör" mellan album och turnéer, de låter publiken vänta i stället för att peta dem i ögonen.
Det är knappast Sveriges hårdast arbetande band i skrivande stund. Men på lördag kväll kan utlåtandet vara ett annat.
– Det är mycket muskelminne. Som styrketräning; du kan sluta träna och då blir du svag när musklerna får vila. Men så fort du börjar träna igen skjuter du in ny kraft, säger Jimmy Tikkanen.
Det har gått drygt nio år sedan Raised Fist senast visade vad de gick för live i Luleå. Här på hamnfestivalen 2015.
Gitarristen Daniel "Dino" Holmgren har varit med i bandet sedan 2002 och konstaterar att de "inte blir yngre".
– Men direkt introt är igång och publiken är där så är vi tillbaka. Då kommer ryggmärgseffekten, det sitter där. Energin från publiken är väldigt viktig, vi får vara tacksamma över att det finns en sådan ladd och pepp när vi kliver upp, säger han.
Tikkanen: – Vi behöver aldrig tvivla. Vi vet att det kommer när det trycks på igen.
Nu behöver man inte en käftsmäll för att bli startklar. Det känns mycket mer lättsamt, vi har roligt.
Daniel "Dino" Holmgren
Sedan starten har en del bandmedlemmarna passerat, sju stycken har lämnat och nuvarande fem har spelat ihop sedan 2017. Det har förekommit dispyter genom åren, men även den biten har Raised Fist vuxit ifrån.
– När vi var yngre bråkade vi som fan, minns Alexander Hagman.
– Men då var vi snorungar och betedde oss också som det, säger Andreas Johansson.
Längre än oenighet och diskussioner går det aldrig längre. Det räcker med att tysta notiserna från "RAISED FIST" på Whatsapp ett tag för att släppa irritationen.
– Det är mer sakligt i dag, vi är ganska eftertänksamma. Det är inga dumskallar här. Ingen kommer med någonting från det blå, berättar Daniel Holmgren.
Bild från arkivet då Raised Fist var i början av karriären, 1996.
Raised Fist 2001. Daniel Holmgren (till vänster) hade anslutit till bandet. Oskar Karlsson och Marco Eronen (i mitten) lämnade senare bandet.
Daniel Holmgren sträcker ut.
Raised Fist 2006
Raised Fist på 90-talet
Raised Fist 1994
Har det svajat ordentligt någon gång?
– Jag ledsnade ganska mycket när vi körde D-takt, snabba låtar och riffen gjorde att man slog sönder sig själv på scenen. Men då började vi skapa mer melodier, hårt men rytmiskt i riffen, nu är det mycket roligare att spela live. Det är mer svängiga grejer, inte bara mangla på scenen. Lite mer arenarock – det är roligt.
Alexander Hagman: – De där turnéerna vi pratade om ... Skulle vi ha slutat hade det varit där och då, men vi överlevde det – det värsta vi hade kunnat göra – efteråt har det varit "smooth sailing".
I gamla tidningsartiklar från 2000-talet lyfts Raised Fist fram som bandet som "fortfarande håller på" när kollegorna från 90-talets hardcore-era slutat. 20 år senare finns fortfarande inga tankar på att lägga ner.
– Vi kanske slutar turnera, men vi kommer inte sluta skriva musik. Vi kanske inte skriver ihop när vi är 65 – eller så gör vi det. Just nu gör vi det under formatet Raised Fist men har också egna projekt som vi håller på med. Raised Fist har inte med ork att göra, det handlar om när man blir less eller känner att det inte ger någonting längre, säger Alexander Hagman.
Hur länge tror ni att bandet kör på?
– Det känns så perverst att försöka sätta ett slutdatum på det. Jag har aldrig kunnat se hur Raised Fist ska se ut om fem år, åren bara går och sedan trycker vi ut en ny platta. Fem år tidigare hade jag inte kunnat se hur den skulle se ut, säger Jimmy Tikkanen.
Alexander Hagman: – Kommer Raised Fist se likadant ut live om 20 år? Nej. Vi kommer ändra oss som alla rockband. Jag kan tänka mig att vi inte spelar live om 20 år. Vi kanske skriver musik och släpper någon låt, det kanske kommer en dänga var femte år.
Gitarristen Daniel "Dino" Holmgren ser fram emot att ställa sig på scenen i Luleå igen.
Daniel "Dino" Holmgren i Raised Fist.
Raised Fist kollar in gamla arkivbilder från 31 år som band.
Sångaren tar fram telefonen och plockar fram den senaste ljudfilen som delats i Whatsapp-gruppen. Tikkanens gitarriff låter inte som det typiska RF-introt men med stora ögon nickar Hagman menande när trummorna ansluter i ljudbilden.
Bandet har så pass många låtidéer att de snackas löst om att boka studio och "den där kommer ni höra på nästa platta" konstaterar befälhavare Hagman.
– Så länge man kan stå bakom det och så länge hjärtat slår – som vi har skrivit en låt om. "We will drop when our fucking hearts stop". Det är så sällan jag reflekterar över slutet, säger Daniel Holmgren.
När bokar ni studio?
– Det börjar närma sig. Vi har inte bestämt oss för var vi ska boka, men vi siktar på att vara i studion inom ett år.
"We will drop when our fucking hearts stop". Efter 31 år är Raised Fist fortfarande att räkna med, bara inte lika ofta som förr.
Men först. Luleå Rockfest i "Pontus".
Det har snart gått 15 år sedan bandet senast spelade i baskettemplet och 9 år sedan senaste officiella konserten i hemstaden.
– Det känns inspirerande, det är sällan vi spelar i Luleå. Det kommer vara mycket folk vi känner och det känns att det finns ett sug. Jag är taggad, säger Andreas Johansson.
Det sägs att det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Inom bandet pratas det om svårigheterna med att bli för het i sin egen hemstad.
– Det är speciellt – både på ont och gott. Man är ju lite schizofren – så som vi är på scenen är inte som vi är här. Man går igenom portalen och ut, sedan blir man något annat. Man blir helt vansinnig och får ut allting, säger Alexander Hagman.
– När nära och kära ser det där blir det lite skumt. För mina barn är jag ju bara pappa och när jag går ut på scenen och ser Esther stå med hörselkåporna: "Heja, heja, heja".
2021 döptes en av LLT:s bussar efter Raised Fist och bandet blev en del av stadsbilden.
Raised Fist i Wiesbaden, Tyskland.
Raised Fist Pontushallen Luleå 2010
Bråvalla 2017. Raised Fist
Raised Fist har gjort sig kända för närmast våldsamma scenframträdanden där höga sparkar, svingande instrument och tunga hopp smällt av i takt med musiken. Det har hänt att blodiga skallar varit en del av konserten, trasiga fingrar varit en garanti och om någon inte utstrålat nog mycket kraft kom en spark i ryggen som pepp.
– Då skulle vi vara så jävla brutala, det var vår grej under en period. Vi slog sönder grejer och det rann blod över gitarrerna, jag var helt tokig som befälhavare. Nu är det inte samma sak, säger Alexander Hagman.
Raised Fist intervjuas inför konserten i Luleå Energi Arena, lördag den 28 september.
I takt med att musiken förändrats och bandmedlemmarna har blivit äldre har tryggheten också ökat i logen. På lördag parkerar de bilen, byter om och går upp på scenen.
– Nu behöver man inte en käftsmäll för att bli startklar, säger Daniel Holmgren med ett skratt. Det känns mycket mer lättsamt, vi har roligt. Det är en skön energi och ett sug efter att gå ut och skapa magi. Framförallt gör vi det mer med publiken, vi är inte bara i vår egen bubbla.
Alexander Hagman vandrar ut ur baskethallen och slänger en blick ner mot golvet.
– Förut var det viktiga att vi dog på scenen, skulle folk höra våra låtar fick de köpa album där vi satt ner och spelade. Nu har vi ändrat på det. Det här kommer bli fett.
"Det kan kännas skitkallt; hur fan ska man orka dra igång det här igen? Men det börjar alltid med att vi börjar skriva musik ihop. Sedan bokar vi studio för att skapa pressen, efter det kommer allt annat", säger Alexander Hagman om tiden mellan albumsläpp.
